Till sommaren är det dags för EU-val.

Vi ska utse 18 personer som ska representera oss nio miljoner (tror jag vi är) väljare. En person, politiker (EU-parlamentariker?) ska representera 500 000 av oss.

Ganska futtigt.

Men sen är det inte 9 miljoner som röstar heller. Man måste vara över 18 och svensk medborgare för att få rösträtt och alla utnyttjar inte denna rätt.

Det är ungefär hälften så många som röstar när det gäller EU-parlamentet som när det gäller riksdag och regering.

Jag har aldrig röstat själv, varken till EU eller till Sverige. Det har liksom inte fallit mig in.

Jag har varit medlem i tillräckligt många politiska ungdomsförbund och påtok för aktiv och intresserad för att kunna rösta med gott samvete.

Jag vet inte vad jag vill. Jag vet för lite. Det är för mycket och för svårt.

Min spontana åsikt om EU är att det kostar mer än det smakar. Fast det är klart: kostnaderna får mycket mer uppmärksamhet - en dålig lag uppmärksammas säkert 100 gånger mer än tio bra lagar. Då är det lätt att tycka att det kostar mer än det smakar.

Gemensamt för de negativa sakerna är dock att de ansvariga, våra folkvalda, använder EU som en ursäkt för att slippa undan. "Det här har beslutats på EU-nivå, det finns ingenting vi kunde göra."

 Gemensamt är också att vi kunde ha gjort något.

Att hävda att vi inte kan påverka är lågt - men låt säga att de har rätt, att vi inte kan påverka: Är det då inte dags att ifrågasätta om EU-medlemsskapet verkligen är något vi vill ha? Det är inte försent att ta sitt pick och pack och lämna dem.

Men vad innebär det nu att vi röstar fram 18 personer som ska skickas till Bryssel?

Tja. Det innebär att dessa 18 personer får en lön på ca 90 000 kr/månad och betalt boende. Förmodligen mycket mer än så i form av fina middagar, lyxhotel och spabesök.

 Men de är trots allt folkvalda, så det är de väl värda?