Jag har nu fått in lite tips om politiker som inte ser politiken som en möjlighet att tjäna stora summor pengar. Nämligen:

http://offensiv.socialisterna.org/sv/837/parti/3861/?tpl=118

http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=1805&ROOTPAGE=276&ORIGIN=284

och Mattias Bjärnemalm (Piratpartiet)som har lovat att donera 10% av sin lön till partikassan.

Alltid något.

När till och med SVT går ut med information om att det var påtryckningar från Amerikanska företag (hot om handelssanktioner etc.) som har lett till The Pirate Bay-rättegången så är det svårt att fortsätta fnysa åt det som konspirationsteorier.

Om några veckor (1 april) träder IPRED-lagen i kraft. Den ger företag större befogenheter än vad polisen har idag (Därför har man varit tvungna att lägga till ytterligare en ny lag som ger polisen samma befogenheter som företagen får - den kommer förmodligen att träda i kraft framåt sommaren) när det gäller att övervaka datortrafik och i förlängningen också vad man har på sin dator.

 Allt i det heliga korståget mot fildelningen (ochterrorismen).

Internet är snart längre inte så fritt som det har varit.

 Vi låter våra makthavare stifta lagar som ska skydda oss mot terrorism - något vi aldrig har varit utsatta för. Är det verkligen rimligt? Och är det verkligen det det handlar om och inte påtryckningar från stoa amerikanska, eller internationella, företag. Varför går inte våra politiker ut med det sånt här direkt det inträffar?

Om politikerna hade sagt det direkt när det hände med The Pirate Bay påtryckningarna så hade man kunnat förstå det lite mer.

Varför är det så viktigt att alla sådana påtryckningar (The Pirate Bay är ju knappast det första eller det sista) förblir hemliga? Varför får vi inte veta vad det är som styr - egentligen?

Folk har avfärdat Zeitgeist the movie som konspirationsteoretiskt tjaffs för att den tar upp att vi går emot ett samhälle där alla kommer att ha ett chip inplanterat i kroppen som sköter allting (pengar, övervakning etc).

Men när man vet att Sveriges riksdag IDAG diskuterar en lag som ska ge dem rätt att spåra alla mobiltelefoner och lagra informationen från dem i upp till fem år. Information om vart mobiltelefonen har befunnit sig vid alla tillfällen och information om samtalen som gjorts med mobiltelefonen. Det ska dessutom bli olagligt att ha mobiltelfoner som inte är registrerade på någon person.

Så i dagsens läge diskuteras precis samma sak - bara att vi bär med oss chippen i våra mobiltelefoner istället för i våra kroppar. Konspirationsteoretiskt? Nej.

Frågan är bara varför våra makthavare är så noga med att hålla sakerna hemliga?

I samband med nedskärningarna på försvarsmakten (Som inte heter försvarsmakten längre, om jag minns rätt) så har man talat om de negativa aspekterna med att bilda en yrkesarmé med yrkesmiltiärer. En armé endast bestående av de som frivilligt söker sig dit - och vad är det för människor, egentligen?

Under mitt hoppande bland politiska ungdomsförbund har jag insett en sak.

Vi kanske inte har en yrkesarmé redan än - men vi har defintivt en kår av yrkespolitiker. Det spelar ingen roll om de är vänsterpartister, socialdemokrater, moderater, folkpartister, nationaldemokrater, piratpartister eller miljöpartister. De har en sak gemensamt. They are in it for the money.

Glöm läkaryrket, advokaterna, ingenjörer och VD'ar. Vill man tjäna pengar snabbt (och länge) är det politiker man ska utbilda sig till. (Fast de har ju oftast inte särskilt lång utbildning - då får man ju studielån, och så lär man sig saker. Det går inte helt ihop med att vara politiker.)

Politik handlar inte om ideologi eller om att skapa en bättre värld. Det handlar om snabba pengar. Och mycket av dem. Och det är skattebetalarna som betalar. Förstås.

För politikerna skapar ingenting av värde.

Det gäller bara att välja det ungdomsförbund man tror att man har störst chans att lyckas inom - gärna får man ha en hel del kontakter också. Vi har ju hört om de hemska, korrumperande företagen som använder sig av svågerpolitik. Politikerna själva är framstående på den charaden.

För de väljer förstås själva, inom partiet, vilka personer vi andra ska få välja mellan att rösta på (Allt i det fina namnet av Demokrati och det är faktiskt våran skyldighet att rösta.). 

På samma sätt som man kan ifrågasätta vilken sorts personer som dras till yrkesarmé kan det vara rimligt att ifrågasätta vilken sorts personer som dras till yrkespolitiken - lockade av de saftiga lönerna och pensionerna.

Jag vet inte vilken sorts människor det är, men jag vet att det inte är den sorten som jag skulle vilja styrde vårt land- och EU och i förlängningen världen.

Vi skulle kunna testa ett experiment - Att yrkespolitikerna får en lön motsvarande vad de hade kunnat få i ett vanligt jobb - Så att valet att arbeta politiskt inte blir en fråga om pengar. Man får helt enkelt samma lön som man hade innan, om man så jobbade som läkare, sjuksköterska, dagisfröken eller brevbärare.

Hur många av våra aktiva politiker skulle då inte dels få minst en halvering av sin lön och kanske dessutom försvinna bort när det inte finns några pengar att tjäna på spektaklet?

Är det någon som känner till någon politiker som kandiderar till EU-parlamentet och som avsäger sig löneökningen det skulle innebära att bli invald?

Den har garanterat min röst. Oavsett åsikter. En person som kämpar för sina åsikter och sina övertygelser är _alltid_ bättre än en person som bara är där för pengarna.

Så ge mig en enda (EN ENDA) politiker som ärligt kan säga att den inte gör det för pengarna.

(Min tro på vår "representativa demokrati" har försvunnit samma väg som min tro på tomten)

Imorgon, 15 mars, är det Z-day. Eller Zeistgeistdagen.

www.thezeitgeistmovement.com

Härligt med lite utopi istället för all dystopi :)

Till sommaren är det dags för EU-val.

Vi ska utse 18 personer som ska representera oss nio miljoner (tror jag vi är) väljare. En person, politiker (EU-parlamentariker?) ska representera 500 000 av oss.

Ganska futtigt.

Men sen är det inte 9 miljoner som röstar heller. Man måste vara över 18 och svensk medborgare för att få rösträtt och alla utnyttjar inte denna rätt.

Det är ungefär hälften så många som röstar när det gäller EU-parlamentet som när det gäller riksdag och regering.

Jag har aldrig röstat själv, varken till EU eller till Sverige. Det har liksom inte fallit mig in.

Jag har varit medlem i tillräckligt många politiska ungdomsförbund och påtok för aktiv och intresserad för att kunna rösta med gott samvete.

Jag vet inte vad jag vill. Jag vet för lite. Det är för mycket och för svårt.

Min spontana åsikt om EU är att det kostar mer än det smakar. Fast det är klart: kostnaderna får mycket mer uppmärksamhet - en dålig lag uppmärksammas säkert 100 gånger mer än tio bra lagar. Då är det lätt att tycka att det kostar mer än det smakar.

Gemensamt för de negativa sakerna är dock att de ansvariga, våra folkvalda, använder EU som en ursäkt för att slippa undan. "Det här har beslutats på EU-nivå, det finns ingenting vi kunde göra."

 Gemensamt är också att vi kunde ha gjort något.

Att hävda att vi inte kan påverka är lågt - men låt säga att de har rätt, att vi inte kan påverka: Är det då inte dags att ifrågasätta om EU-medlemsskapet verkligen är något vi vill ha? Det är inte försent att ta sitt pick och pack och lämna dem.

Men vad innebär det nu att vi röstar fram 18 personer som ska skickas till Bryssel?

Tja. Det innebär att dessa 18 personer får en lön på ca 90 000 kr/månad och betalt boende. Förmodligen mycket mer än så i form av fina middagar, lyxhotel och spabesök.

 Men de är trots allt folkvalda, så det är de väl värda?