Jag plockade nyligen ihop en fruktsallad. Dels bestående av färsk frukt, men även en burk konserverad frukt. Jag såg de där röda små bären, jag trodde att det var "cocktailbär", men enligt innehållsdeklarationen är det körsbär.

När jag var liten och vi fick fruktsallad som mellanmål på dagis så blev det alltid ett sånt tjafs om vem som skulle få de här röda bären. Inte för att de var goda, för det var de inte. Utan för att de var "sällsynta". 

Det fanns inte tillräckligt många för att alla skulle kunna få. Alltså ville alla ha.

Om det hade funnits gott om körsbär, hade vi velat ha dem då?

Inte jag åtminstone, jag tycker som sagt inte att de är särskilt goda.

Jag var och åt en sen lunch/brunch idag. 

Först hade jag tänkt ta en fetaost-oliv smörgås. Sedan såg jag att det bara fanns en kvar av brieost-salami smörgåsen. Då blev den helt plötsligt mer attraktiv.

Eller förra veckan, när jag skulle fika och inte visste om jag ville ha ett vaniljhjärta eller en muffin. Men det fanns bara ett vaniljhjärta kvar på cafét - så då blev ju valet självklart.

(Öhhh... Du... Snyltdjur, ta och väx upp!)

Poängen var förstås att man ibland vill ha det man vill ha för att inte så många andra har det. Eller som när man tar en leksak av ett barn och börjar leka med den (barnet var helt ointresserad av den innan) och barnet helt plötsligt blir otroligt intresserat av leksaken.

Vad handlar det här om?

Är det nåt genetiskt-biologiskt mumbojumbo om att vi evolutionärt har vunnit på att vilja ha den här sortens saker?

Eller är det något vi uppfostras till när vi föds in i en marknadsekonomi där allt bygger på girighet?

Det är väl säkert en kombination.

Man har ju lyckats hitta någon gen som tydligen bidrar till att man blir alkoholmissbrukare. Det är ändå jävligt svårt att bli alkoholmissbrukare om man inte kommer i kontakt med alkohol under sin livstid. Oavsett hur mycket genetiska anlag man har för det.

Att använda sig av dessa (IPRED, FRA, etc.) lagar för att bekämpa fildelning etc. är som att använda sig av ett cancerframkallande medel som medicin mot febern.

Febern botas säkerligen, men sen sitter man där med cancern. 

Hur stora biverkningar är vi beredda att tolerera?

Och borde man inte, precis som med nya mediciner, diskutera ännu mer om alla potentiella biverkningar som lagen kan ha?

I dagens läge verkar det som om man mest fokuserar på att bota en specifik sjukdom, sen att man blir mer sjuk på andra sätt av medicinen är inte så viktigt. Febern botades ju faktiskt. 

Det bästa med marknadsekonomi är att den hela tiden driver utvecklingen framåt. Konkurrensen tvingar fram bättre och bättre produkter hela tiden. Bättre, billigare, mervärde.

En musiker får betalt helt enligt marknadsekonomins principer. Köper många skivan så får hen bra betalt. Köper få skivan så får hen mindre bra betalt.

På det sättet gynnas de bästa musikerna och får möjlighet att fortsätta producera. Rättvist och bra. 

Men är det verkligen så?

Vem/Hur bedöms vad som är "bäst".

I en marknadsekonomi är det efterfrågan som bestämmar det. Den produkt med högst efterfrågan är "bäst". 

Det är inte riktigt samma sak som ett mer objektivt "bäst". 

Det är så otroligt många andra principer som styr efterfrågan.

Säg att det i Afrika finns en människa som sjunger vackrare än någon hade kunnat tänka sig. En låtskrivare som skriver så vackra texter att den trollbinder all publik. 

Kommer efterfrågan på deras musik vara stor? Nej, förmodligen inte.

För efterfrågan har inte med "bäst" att göra.

Efterfrågan har med hjärntvättning, indoktrinering att göra. De som säljer bäst är de som lyckas skapa efterfrågan efter sin produkt. 

Efterfrågan är oftast inte någonting som finns där och ligger och gottar sig, det är något som medvetet skapas av de som vill sälja en viss produkt.

(Produktplacering, reklam, osv.osv.)

Efterfrågan styr produkterna. Det är mycket riktigt. Vad man däremot brukar utelämna är att pengar styr efterfrågan. (alltså styr pengar produkterna.)

Hur kan man då hävda att en marknadsekonomi leder till att de bästa produkterna kommer fram?

Det kan man inte.

De musiker som lyckas göra bäst reklam (och i förlängningen också har pengar till att göra bäst reklam) är alltså de som säljer bäst. 

Deras produkt behöver inte vara bäst, men deras marknadsföring är det.

Har du inte råd att marknadsföra din produkt, ja, då är produkten helt enkelt dålig. Åtminstone i en marknadsekonomi.

Säg att jag ägde en stor industri. Om jag vid en punkt bytte ut 90% av min personal mot mycket billigare maskiner, men samtidigt höll kvar samma höga pris på min produkt så skulle jag gå med stor vinst och ses som väldigt framgångsrik.

Om jag däremot istället för att avskeda personalen, lät all personal vara kvar men att de fick jobba 10% av den tidigare arbetstiden till samma månadslön som innan, och helt enkelt tjäna lika mycket som tidigare på min produkt. Då skulle jag inte vara framgångsrik.

När produktionsled gång på gång effektiviseras och blir billigare så märks det inte alltid på priset på produkten. Mellanskillnaden, "överflödet", stoppas i direktörens egna ficka. Och vem kan klandra dem för det?

Det är så vi uppfostras till att tänka och fungera. Det är ett sånt beteende som vi ser som bra och åtråvärt - det är det vi kallar för framgång. 

Kreatörer hävdar oftast att ingen kan tänka sig att arbeta utan att få ersättning för sitt arbete.

Hur definieras arbete egentligen?

När jag plockar upp skräp i naturen och tar det till närmaste soptunna, utför jag ett arbete då? (utan att få ersättning?)

Eller blir det först ett arbete när någon är anställd till att plocka upp skräp i naturen och ta det till närmaste soptunna? dvs. Blir en handling ett arbete först när någon får betalt för att utföra handlingen?

Är det ett arbete att ha sex med någon man vill ha sex med för sexets skull? 

Är det ett arbete att ha sex med någon mot betalning?

I mina ögon verkar det som att definitionen av arbete är att man utför en handling som man får betalt för att utföra. (Vilket förstås gör det svårt att "arbeta" utan att få betalt för det.)

Kreatörer säger ibland frustrerat att piraterna pissar på dem och deras rättigheter.

Jag anser väl mer eller mindre att kreatörerna pissar på alla fantastiska människor som ändå finns världen över som utför "arbete" utan någon förhoppning om monetär ersättning.

Det finns gott om sådana människor.

Filmer av alla de slag produceras, musik produceras, politisk aktivism uppstår, människor jobbar ideellt med frågor de tycker är viktiga.

Men det är klart, det finns inga människor som skulle kunna tänka sig att ens kliva upp ur sängen på morgonen om det inte var i jakten efter mer, mer, mer... pengar. Papperslappar.

Det enda som håller världen igång är kapitalismen. Om det inte fanns en motivering i form av att "tjäna pengar" så skulle ingenting göras, ingenting skulle utvecklas, ingenting skulle produceras och samhället skulle falla sönder.

Eller?

Jag tror att om man såg till att tillgodose alla människors (inte bara i Sverige, utan i hela världen) behov av mat, vatten,bostad etc. (och det har vi mer än råd att göra) och avskaffade den monetära ekonomin så skulle samhället blomstra upp ordentligt.

Dels så är jag övertygad om att människor skulle må mycket bättre. Dels så är jag övertygad om att människor inte skulle sluta utvecka saker och producera, uppfinna och skapa. Snarare tvärt om.

Utvecklades internet i syfte att vinna monetär ersättning?

Utvecklades glödlampan i syfte att vinna monetär ersättning?

Utvecklades bilen i syfte att vinna monetär ersättning?

Utvecklades pencillin i syfte att vinna monetär ersättning?

Utvecklades glasögon i syfte att vinna monetär ersättning?

Utvecklades hörapparaten i syfte att vinna monetär ersättning?

(osv. Listan kan göras lång.)

Eller finns det någon annan kraft som ligger bakom den här drivkraften?

Någonting som kommer finnas kvar, och kanske tom. öka i kraft, om den monetära ekonomin avskaffas?

www.thevenusproject.com

www.thezeitgeistmovement.com