Jag ställde till det ordentligt för mig i vintras. Jag mådde dåligt och var fräck nog att uppsöka läkarhjälp.

Psykiatrisk tvångsvård, i högsta grad mot min vilja. Inspärrad på psyket. Nu vill försäkringskassan inte godkänna min sjukskrivning för den perioden. De anser att jag var frisk nog att arbeta. Fast jag fick inte lämna psyket och proppades full utav lugnande, blev inlåst och fick inte gå på toa utan att någon stirrade på mig. Jag var så sjuk att det var befogat att låsa in mig, mot min vilja, tvångsmedicinera mig och inte låta mig gå på toa utan övervakning. Men inte såpass sjuk att jag kunde sjukskrivas. Hur jag ska ha kunnat arbeta under perioden, när jag var inspärrad, går över mitt förstånd. (Men så är jag ju uppenbarligen psykiskt störd också :)) Jag fick inte ens ha med mig min dator in - vilket hade underlättat arbetsmöjligheterna. Men datorer var förbjudna. Och ingen kunde förklara varför. Det bara var så. Det stod i reglerna. (Fast jag fick aldrig se reglerna, för de kunde inte hitta dem...)

Så nu sitter jag i en jädra ekonomisk knipa.

Jag vill bara fråga vår kära försäkringskassa: När är man tillräckligt sjuk för att sjukskrivas?

Att två överläkare bedömmer mig som såpass allvarligt sjuk att jag måste tvångsvårdas och tvångsmedicineras räcker ju uppenbarligen inte.

Och så ett råd till allmänheten: Hur jävla dåligt du än mår psykiskt, uppsök aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig(!!) läkarvård. 

De låser in dig, tvångsmedicinerar dig, gör dig illa och frågar sen varför du inte har arbetat under perioden. Och att det här minsann inte är en godtagbar ursäkt för sjukskrivning, du var ju hur frisk som helst.

Försäkringskassan skulle inte godkänna en sjukskrivning om du så vore död och kremerad. De skulle glatt konstatera att du var i fullgod form att arbeta. 

Dessutom kommer du att få betala för nöjet att bli tvångsmedicinerad och inlåst. 

Några grejer som jag skulle vilja att någon fixade:

(Min önskelista till tomten)

Ett effektivt sätt att rena havsvatten så att det blir drickbart och även användbart för bevattning av odlingsområden. Jag vet inte riktigt hur sammansättningen i havsvatten ser ut. Men rent "principiellt" borde det gå att förånga vattnet -> vattenångorna stiger uppåt, salt och annat sjunker, och sedan samla upp vattnet. Frågan är om det blir något annat "onyttigt" kvar i vattnet. Men det borde gå att lösa via filtrering. En typiskt bra idé sedan vore att driva dessa (de kommer att kräva energi) med hjälp av våg/tidvatten kraft. Och sedan geotermal/vindkraft för att transportera vattnet - förslagsvis förstås i rör under marken. 

Bättre kylsystem till bärbara datorer - Det finns material som har en väldigt hög fryspunkt och som därför skulle kunna användas till att kyla ner datorer så att de drar mindre ström. (Och blir behagligare att ha i knät)

Personligen så är jag också sugen på ett täcke som kan reglera sin temperatur. Så att man kan ställa in önskad temperatur, lite svalare under sommaren kanske, och sen varmare under vintern. 

Men jag vet inte hur ett sådant material skulle fungera. Och det skulle, förstås, bli väldigt energikrävande. (Vindkraft, solkraft, geotermalkraft, vågkraft, vattenkraft, tidvattenkraft osv... ftw)

Jag vill förstås ha ett material, till kläder, som inte kan bli smutsigt.

Hus som "städar" sig själva (fixar med damm). 

Växthus med flera våningar. (De kommer behöva speciella lampor och bevattningssystem - energin borde komma från geotermalkraft eller möjligtvis från sol eller vind. )

Ett mer miljövänligt sätt att forsla grejer. Vi har väl alla sett sådana där vakuumsystem i olika filmer? Där de stoppar in nåt i en tub o sen sugs den vidare till en förbestämd destination. Något sådant system vill jag se.

Det finns så mycket mer, intressantast är de saker jag inte ens kan föreställa mig i dagens läge. 

Jag är en lat lätting. Tydligen.

Jag har lyssnat på radio under förmiddagen. Där konstaterades att alla som inte ägnade all sin tid åt att tjäna pengar som de kunde konsumera grejer för är lata lättingar. Som försöker fly från sitt sociala ansvar inför samhället.

En människa som alltså jobbar deltid och sedan ägnar all sin fritid åt att ideellt arbeta med ungdomar som har problem är alltså en lat lätting som försöker fly från sitt sociala ansvar inför samhället.

Läkare som jobbar utan eller för en väldigt låg lön för att kunna hjälpa världens fattiga är lata lättingar som flyr från sitt sociala ansvar inför samhället.

Medan en person som jobbar hela dagarna, kommer hem grinig och trött, inte orkar med sin familj, köper 52tums tv och den senaste mobiltelefonen och datorn och bara "bryr sig om sig själv". Tar sitt sociala ansvar inför samhället.

Jag är ingen konsument! Jag är ingen väljare! Jag vill inte bara reduceras till dessa ord, som om mitt enda värde i samhället beror på hur mycket pryttlar jag köper. Det är inte så! Jag är en fri människa!

"I'm not a consument, I'm a free human being."

"Haha! Oh.. You wish!"

(Jag är så bitter, jag letar efter ett ord jag inte finner. Det där med "likhetstänk" som uppträder i vissa grupper där människorna är väldigt lika, då missar de en del (uppenbara) tankegångar. Det hävdas vara orsaken till en del ordentliga strategiska misstag under krigstider. Men jag kan inte hitta min bok om taktik & strategi och lyckas heller inte googla fram ordet. Så jag är bitter.)

Min tanke var i alla fall att en gång i tiden måste våra aktiva, avlönade politiker ha varit riktiga människor. Riktiga människor som trodde på det de stod för, och som faktiskt stod för något. Riktiga människor som ville göra skillnad, förbättra världen. Som kanske själva var upprörda över hur dåtidens politiker agerade. Nu har de gått och blivit något slags omoraliska, janushövdade tvesjärtar. 

Vad är det som är orsaken till den transformationen och går den att undvika? Jag menar, när Wanja Lundy-Wedin var ung och idealistisk och ny inom politiken så kunde hon väl knappast drömma om att skriva på avtal om bonusar? Eller att skriva på avtal utan att läsa igenom dem?

Så vad har hänt?

Pengarna?

Makten?

Likhetstänket?

Arbetstiderna?

Offentlig person -problemet?

Något annat?

Pengarna?

Är det pengarna som korrumperar våra politiker? Ett "mycket vill ha mer" dilemma? Att det efter några år är mer, mer, mer pengar som gäller och inte

en bättre värld? Är det pengarna som trubbar av politikerna?

Som Wanja Lundby Wedin fallet - Är det pengarna som får henne att ta så otroligt många styrelseuppdrag att hon inte hinner göra något med dem?

Kan man bli beroende av pengar?

Eller är det makten? Så berusande, så givande, det kanske är den som är beroendeframkallande. Och gör att våra politiker vill ha mer och mer och mer makt, till priset av deras genuinitet. Oftast tror man ändå på sina egna åsikter, och om bara jag vore världens diktator, då skulle allt bli så bra så bra. Ju mer makt jag får desto bättre. Fast det är ju inte så. Men det kanske är förhoppningen om att det är så som får politikerna att sälja sina själar i jakten efter mer makt?

Likhetstänket kanske? När man så gott som bara umgås och talar med människor som tycker likadant är det lätt att bli totalt hjärntvättad. Våra partier visar fina exempel på det. Istället för att diskutera (inte debattera!) med sina åsiktsmotståndare (vilket faktiskt är något som skulle kunna ge en ett mervärde) så sitter man och talar med åsiktsfränder och håller med varandra och förklarar för varandra hur bra man är som tycker så bra och som har förståt det här. Vem blir inte hjärntvättad och förstörd av en sån grej?

(Jag spelade pest eller kolera med min familj under julledigheten, jag skulle välja mellan att spendera en lång middag med en person som tycker helt olikt mig eller att sätta mig på en nymålad bänk i mina favoritbyxor. Jag valde självklart middagen, min familj kunde inte förstå det. Jag hävdade att det är diskussioner med de som inte tycker likadant som är de diskussioner som faktiskt kan ge något och som är intressanta. När jag var medlem i muf umgicks jag nästan enbart med vänsterpartister... Nu när jag märker att mina tankebanor börjar gå åt vänsterhållet och framförallt antikapitalism så är boken som ligger på mitt sängbord, givetvis, "Till världskapitalismens försvar". Men nog om hur otroligt grym, duktig och begåvad jag är.)

Är det arbetstiderna som fördärvar politikerna?  Det sägs ju att en politiker aldrig slutar sitt jobb, utan snarare jobbar dygnet runt. Det är klart det måste vara tröttande. Så det kanske är en form utav utbränning som de upplever?

Jag köper inte det. Politikerna verkar tycka att de är så otroligt duktiga som inte "slutar jobba när arbetsdagen är slut". Men de är knappast ensamma om det. Säg den programmerare, ingenjör, läkare, student, författare, musiker etc. etc. som slutar jobba när klockan slår 17? De finns säket, precis som det säkert finns politiker som gör det. 

Men jag tycker inte att arbetstiderna verkar korrumpera dessa människor. 

Blir man politiker så blir man en offentlig person. Man hängs ut i media, människor känner igen en, folk diskuterar en m.m Det kanske är det som är för tärande på politikerna? Att den mediala uppmärksamheten blir en för tung börda att bära? 

Jag skulle nog ha stora problem med den mediala uppmärksamheten.

Finns det andra grejer som påverkar det här som jag har missat?

Frågan för mig är huruvida jag skulle riskera att bli en "Wanja Lundby-Wedin" om jag blev en politiker.

Jag är inte alls säker på att jag skulle klara mig undan det. 

Jag tror att jag skulle klara av arbetstiderna, pengarna skulle jag vara tvungen att skänka bort (förmodligen till thevenusproject - varför behandla symptomen när man kan behandla sjukdomen?).

Likhetstänket skulle jag försöka undvika, men jag vet inte om jag skulle kunna lyckas med det om jag ska välja parti och sitta och prata dagarna in  och dagarna ut med de människorna i Sverige som har de åsikter som mest liknar mina åsikter.

Makten vet jag inte alls om jag skulle klara av att hantera. Eller, jag vet att jag blir paj av makt, så jag borde ha förstånd nog att hålla mig borta ifrån den. Men har jag verkligen det förståndet?

Offentligpersonproblemet skulle nog göra mig rätt illa. Problemet uppstår om jag tonar ner mina åsikter och min vilja för att inte riskera att synas.  

Igår skrev jag om hur våra riksdagspartier tillsammans med (gammel)media dikterar vilka frågor som är viktiga inför ett val. Jag inser att jag förmodligen inte var så övertygande.

 Så här är ett nytt exempel, om motsatsen. Hur man gör en fråga mindre relevant.

Vi har en integrationsproblematik i Sverige, även om våra riksdagspartier inte riktigt gillar att tala om det. Då skulle de ju behöva erkänna att de har gjort fel, och det verkar vara det värsta en politiker vet. (Jag skulle ju tycka att det vore ett grymt retoriskt knep annars, men så är jag en vanlig människa också)

Vi har en situation i Rosengård (och även på andra ställen) där man nu tom. vill införa utegångsförbud på kvällarna.

Där brandmän säger upp sig från sitt jobb för att de är trött på att bli mordhotade och misshandlade när de försöker göra sitt jobb och släcka eldar och rädda liv.

Där människor dör i väntan på ambulanser som inte vågar köra dit utan poliseskort.

Där poliser egentligen inte vill åka in över huvud taget.

Dit lokaltrafik inte längre åker pga. all vandalism och våld.

Även vissa taxibolag vägrar köra dit.

Media hade utan problem kunnat blåsa upp det här till en riktigt stor grej, experter som uttalar sig, jämförelser med andra länder, jämförelser mellan olika städer i Sverige osv. Hur mycket som helst.

 Hade man gjort det hade integrationsproblematiken kunnat bli en av de viktigaste valfrågorna - och SD hade väl nästan garanterat fått några mandat.

Men det gör man inte. Man vill helst inte skriva om det alls. Således reducerar man det till en ickefråga.

Istället kör man "klimathotsserier" i stil med "Så här kommer framtiden se ut om vi fortsätter idag". Mängder utav experter som uttalar sig om klimathotet och låter det vara på agendan när riksdagsmänniskorna möts i debatt.