Lyssnade på ett program där någon "medie-expert" uttalade sig om det hotfulla internet.

Man talade om hur hemskt det var att unga tjejer matade virtuella hästar med virtuealla morötter, men betalade för det med verkliga pengar.

Är virtuella grejer inte verkliga?

Jag har ett monopolspel. Där fick jag låtsashotell, låtsashus, låtsasgator och låtsaspengar. Men jag betalade för spelet med riktiga pengar.

Man konstaterade att det var "tragiskt" att så många människor umgås och håller kontakten med varandra via internet. Att vi använder msn, voip, email etc. istället för att tala med varandra direkt, ansikte mot ansikte. Fast ansikte mot ansikte talar vi ju, fast med webcam. Så problemet, det tragiska, är att vi talar med varandra utan att kunna röra vid varandra.

Var det en gång i tiden fult att tala med varandra över telefon? Istället för att gå/cykla hem till personen direkt?

När jag häromdagen lyssnade på Filosofiska Rummet och hörde deras kommentarer om lata lättingar blev jag arg. Jag ville inte bara skjuta budbäraren, jag ville äta upp budbärarens häst också.

De kom fram till att en person som jobbar deltid (eller precis så mycket som behövs för att den ska ha råd med mat & hyra etc.) och sedan ägnar sin fritid åt att arbeta ideellt är en parasit på samhället. En lat lätting. Som flyr från sitt sociala ansvar inför samhället. För den konsumerar ju inte så mycket som den borde.

En person som däremot jobbar minst 12h/dag, kommer hem och grälar med sin familj för att den är så trött, men samtidigt konsumerar saker in i oändligheten. Ny tv, ny mobiltelefon, ny dator, ny allt... Är en person som verkligen tar sitt samhälleliga ansvar och tillför samhället ett värde. För den konsumerar. Den håller ekonomin igång. Den gör så att människor kan få jobb. Så att de i sin tur kan konsumera ännu mer.

Jag blev arg. Nu är jag ännu argare. Jag har nämligen insett att de hade rätt.

Om jag flyttar till Afrika och arbetar ideellt för att människorna i tredje världen ska få det bra så är jag faktiskt en parasit. En lat lätting. Som flyr från sitt ansvar. Ansvaret att konsumera.

Jag trodde, i min enfald, att samhället var människorna som lever i samhället. Men det är fel. Samhället är staten & företagen. 

Världen är betydligt mycket sjukare än vad jag trodde.

Jag vill inte bli smittad.

Vissa forskare hävdar att vi inte har arbetat så mycket som vi gör idag sedan stenåldern. Jag har ju trott att vi utvecklas, använder teknik etc, för att arbeta mindre, för att få mer fritid. 

Vad gör vi med den lilla fritid vi har då? 

Det finns två huvudsakliga sysselsättningar.

Vi ser på TV.

Och så konsumerar vi.

Och på TV ser vi reklam, reklam som allt som oftast går ut på att förklara att det är fel på oss, att vi inte riktigt duger, men bara vi köper deras produkt kommer vi att duga.

Så vi jobbar kanske mer än vad vi gjort på flera tusentals år. Sedan kommer vi hem, helt slut, sätter oss i soffan och ser på tv. Får veta att vi suger. Så då går vi och konsumerar så att vi ska bli bättre. Sedan går vi och jobbar ännu mer, så att vi ska ha råd med alla grejer vi har köpt, kommer hem och är ännu tröttare, ser på tv, får veta att vi suger, går och konsumerar. Jobbar ännu mer...

Det fina i kråksången är att vi kan sluta. Vi håller på med någonting helt vansinnigt. Men vi kan sluta. Vi kan stanna upp. Vi kan bygga upp något bättre.

Det bästa alternativet som jag ser det är Venus project.

Det är inget utopia, det är inte perfekt. Men det är nog fan så mycket bättre än det vi har idag. 

Om ni inte har sett Story of stuff så rekommenderar jag den.

"If you've replaced a computer lately--or a cell phone, a camera, a television--chances are, the old one still worked. And chances are even greater that the latest model won't last as long as the one it replaced. Welcome to the world of planned obsolescence--a business model, a way of life[..]."

 Made to break (by Giles Slade 2006).

"History reserves a privileged place for those societies that built things to last--forever, if possible. What place will it hold for a society addicted to consumption--a whole culture made to break?"

Redan på 50-talet drog det igång. Man (företagen) insåg att ju snabbare en grej går sönder, desto snabbare behöver folk köpa nytt, desto större profit får dem. Och "Profit is the shit" (om man är ett företag). 

Samtidigt så fanns problemet med att om sakerna gick sönder för snabbt så skulle människan (konsumenten) kanske vända sig till ett annat företag för att köpa en ny produkt.

Så hur snabbt kunde man se till att produkterna gick sönder utan att man förlorade kunder på det?

Man konsulterade experter och psykologer, det investerades stora summor pengar i undersökningen. 

Det fina i kråksången är att det hela är en tillvänjningsprocess. När vi väl har vant oss vid att en grej går sönder på 5 år, så är det lättare att komma undan med att den går sönder på 4.5 år. När vi har vant oss vid det kan man dra ner det till 4 år. Och så vidare. 

Det är ungefär lika genialt som kriget mot terrorismen. Helt enkelt übergeniala affärsmodeller. Så nära perfekthet man kan komma i en marknadsekonomi.

De senaste 30 åren har vi konsumerat 1/3 av jordens resurser. En del kan förstås återanvändas. Men det är ingen stor del. Och med tanke på i vilken takt vår konsumering ökar så är det svårt att tro att jordens resurser kommer hålla tills jag dör. 

Om vi inte ändrar vårt beteende. 

Vilket var rådet Bush gav till det amerikanska folket efter 9/11?

Inte att sörja, ta sig tid att umgås med sina nära & kära, inte ens att be. Han uppmanade dem att konsumera. Det viktigaste var att konsumtionen inte påverkades av terrorattacken.

Det går inte att konstruera och sälja saker som håller i en marknadsekonomi. Visst, folk köper dem. Men sen då? Man skulle inte köpa så mycket nytt. Hela ekonomin skulle krasha. Världen skulle gå under.

Det är gött att vi lever i en marknadsekonomi.

Där vårt enda värde är hur mycket vi konsumerar.

Jag vet att vi kan göra bättre.