Nu håller det på att ta fyr i helvetet.

Min fråga handlar inte om kvinnounderliv.

Men EU:s budget.

Är det någon som vet vart det finns information om reglerna kring hur mycket varje medlemsland ska betala i avgift till EU?

Jag har hittat statistik över hur mycket varje land bidrar med - men inte varför landet bidrar med just den summan. Jag försöker jämföra med andra siffror - invånarantal , bnp, invånarantal*bnp etcetc. Men ingenting går ihop.

EU har flera stora hemsidor, de har lagt ut meningslösa spel och all möjlig skit. Men en så enkel sak som avgiften till EU har man visst råkat glömma.

Är det nån som vet det här eller vet vart de har gömt undan infon?

EDIT: woohoo, det närmar sig. "Nu bränns det"

"Avgifterna bygger bland annat på ländernas tullinkomster, momsinkomster och bruttonationalinkomster (BNI)"

Ett jädra otydligt svar, men ett svar.

EDIT #2:

"Sedan 1985 har Storbritannien beviljats en budgetreduktion som täcks genom finansiering av de övriga medlemsländerna. Nederländerna, Sverige, Tyskland och Österrike betalar endast en fjärdedel av sin normala andel av denna kompensation.

I det nya beslutet har ministerrådet beslutat att Storbitanniens rabatt ska fasas ut avseende utgifter kopplade till utvidgningen av EU. Det innebär att från och med 2011 ska utvidgningsutgifterna undantas vid beräkningen av Storbritanniens rabatt. "

Är det så att ingen egentligen vet varför vissa länder har den avgift de har?

PS: Avgiften betalas i Euron - så Sverige lär ha fått ännu dyrare avgift nu i samband med att kronkursen har fallit. Vi gick ungefär 10-15 miljarder back till EU/år tidigare. (Nej, jag orkar inte med länkar inatt. Google is your friend.)

EDIT #3

Jag hittar verkligen inget svar. Men har slängt iväg ett mail med en förfrågan. Får se om jag kan få något svar. (Är det här verkligen så ointressant att det inte är värt att presentera på hemsidorna? Eller är det bara jag som är kass på att leta? Men överlag tycker jag att de är riktigt kassa på "varför". De beskriver bara hur saker är, men inte ett ord om varför saker är som de är.)

Sprang på en anekdot idag (eller ja, sprang gjorde jag ju knappast, jag låg ner i min bekväma säng, för jag har så ont i föttern att det är en pina att ta sig ens till badrummet. Tack o lov för en liten lägenhet. Men jag surfade iaf). Ehh. 

Så jag surfade på en anekdot idag, som tillskrevs Henry Ford. 

Ford besökte en automatiserad bilfabrik och fick fördelarna förklarade för sig av den stolte konkurrenten: "- Här ser du arbetare som aldrig strejkar, aldrig blir sjuka och inte ens kräver någon lön!" "-Nej", svarade Ford stillsamt, "men de kommer heller inte att köpa era bilar."

Kontentan var att det är meningslöst att bara producera grejer om ingen kan betala för det.

Läs meningen igen. Kan du hitta nyckelordet?

****SPOILER****

betala

 Det är meningslöst att producera grejer som ingen vill ha. Att däremot mer eller mindre "gratis" (utan att människor behöver jobba) kunna producera saker måste väl ändå vara bra?

Då kan man ju ge bort grejerna till de som vill ha/behöver dem.

Men då får man inte in några pengar?! 

 Nej, men om mer eller mindre allt kunde automatiseras så att människor slapp arbeta så skulle det inte finnas något att "köpa" heller, allt skulle vara gratis. Vad ska man med små gröna papperslappar till om allt är gratis?

Och vi har tekniken. Vi kan automatisera det mesta idag.

Men om vi gjorde det skulle det, som sagt, inte finnas några som kunde köpa grejerna.

På nåt bisarrt sätt så jobbar vi för att vi jobbar.  Vi skulle lika lätt kunna sluta.

Enda anledningen till att saker automatiseras i mindre utsträckning än vad som är möjligt är för att vi har nåt konstigt behov av att tvinga människor att göra saker de inte trivs med att göra.

Vi skulle kunna förse hela jordens befolkning med mat, vatten, husrum, elektricitet, internetuppkoppling, dator (el. motsvarande) etc. etc. Utan att någon människa skulle behöva arbeta. (Det skulle förstås behövas en övergångsperiod -)

Arbete är inte civiliserat. 

Det som förvirrar mig mest är att jag hörde samma anekdot för några år sedan. Då tyckte jag att det var självklart att man inte kunde hålla på och automatisera grejer - då skulle det ju inte finnas några jobb till människorna. Och då skulle ingen kunna köpa något.

Tanken att "jobb" inte är någon naturlag, inte behöver vara något nödvändigt slog mig aldrig. Jag tyckte att det var självklart att människor skulle jobba mer än 1/3 av sina liv, bara för att köpa saker som de inte hade behövt betala för om de inte hade jobbat. 

Och nu vänder jag mig mot det bara för att någon annan har upplyst mig om att det finns en annan lösning.

Så hur mycket av det som jag tror är självklart idag tror jag bara för att jag inte klara av att tänka utanför ramarna och inte har lyssnat på någon annan (som klarar av det)?

Jag köper saker. Rakt av. Som om de vore naturlagar. Jobb är lika självklart som gravitationen. Varför ifrågasätter jag inte? (Varför har jag inte fått lära mig att ifrågasätta? (för att lasta över ansvaret på nån annan))

Om någon säger något, och säger det bra (retoriskt), så är risken stor att jag godtar det som sanning. Utan några som helst bevis.

Jag har blivit bättre. Det har jag. Men allt som jag har godtagit hittils, som ligger djupt inbäddat i sovande hjärnmassa det är redan fast (det är svårt att lära en gammal hund sitta). För de grejerna behöver jag någon annan som kan väcka mina hjärnceller ur sin törnrosasömn. 

Och varit lika principfast som jag försöker inbilla mig att jag är.

Då minsann. Då hade jag på något sätt under TPBrättegången tagit mig fram och bett dem slänga mig i fängelse/ ge mig böter istället, eller också. TPB kanske har hjälpt mig att begå ett brott, men det är jag som har gjort det, jag är en vuxen människa och jag borde klara av att ta konsekvenserna för mitt handlande.

Man kan väl inte ens fällas enbart på ett erkännande? Och några bevis lär de ju inte hitta.

Men istället gömde jag mig i skuggorna. Lät de begåvade ta straffet. 

Jag borde ha stått för vad jag påstår. Att ideal och principer är viktigare än gröna papperslappar. Att min självuppfattning är viktigare än några gröna papperslappar. 

Jag försöker bortförklara det med att en sådan handling hade gett mig betydligt mycket mer mediaexponering än vad jag hade kunnat klara av.

 Att jag aldrig skulle klara av att människor såg mig.

Men sanningen är väl att trots att rättegången var så otroligt lång, så slog tanken mig aldrig då. Att jag skulle stå för vad jag tror på (inte fildelningen i sig, men att det är fel att på det där sättet dömas för medhjälp. Medhjälp till ett brott jag begått.) fanns inteöver huvud taget. Jag betraktade, hoppades på det bästa. Men var inte beredd att riskera mitt eget skinn.

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good people to do nothing"

Jag vill gärna tro att jag är en god människa, men jag är inte såpass god att jag är beredd att göra något. 

Men, men. Det blir väl en hovrättsrättegång inom kort. Får se om jag lyckas odla mig lite stake tills dess. 

Jag har tidigare skrivit att jag kommer att rösta på Piratpartiet och kryssa Christian Engström och att jag nu dessutom har råkat bli medlem.

Så nu ska jag komma med en bra efterhandskonstruerad motivering.

"Jag har aldrig riktigt förståt vad andra människor menar när de säger att de inte kan rösta på Piratpartiet för att det finns så många andra viktiga(re) frågor som de bryr sig om.

Jag bryr mig om en hel del andra frågor. Det är därför jag röstar på piratpartiet. Jag bryr mig för mycket om vissa demokratiska frågor för att kunna nöja mig med att min enda talan ska vara en anonym röst vart fjärde år. Internet har öppnat upp en hel värld utav möjligheter att påverka (är det inte det demokrati går ut på?), jag är inte beredd att offra dessa möjligheter bara för att få fram en person till EU-parlamentet som påstår sig vilja kämpa för "mina" frågor."

(Dessutom så svor jag i vintras under djup bitterhet att om det fanns en, en enda, EU-parlamentskandidat (som hade chans att ta sig in) som jag kunde lita på att den inte enbart kandiderade för den höga lönens skull så skulle jag rösta på den. Oavsett om den så stod för motsatsen till mina värderingar. Jag litar på Christian. Jag litar på att det här är en fight han hade tagit oavsett hur hög lönen var (även om det är gött att iaf ha råd med mat & hyra). Tursamt nog så är hans värderingar inte heller motsatsen till mina.)

Dessutom har jag lust att (i en dystopi där internetfienderna har vunnit)  kunna se mina barn i ögonen och säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att förhindra att det blev som det blev. 

_________________________________________________________________

EDIT: Okej, det där blev inte helt bra. Jag gör ett nytt försök till en efterhandskonstruktion.

"Demokrati är inte att vart fjärde år rösta på någon du inte hört talas om innan valkampanjen veckorna innan valet. Vi har betydligt fler möjligheter att påverka hur vårat samhälle styrs. Den största plattformen för möjligheterna är internet. Tyvärr finns det krafter ute i Europa, och i Sverige med för den delen, som vill minska internets möjligheter. Jag tror att om vi inte sätter oss upp mot dessa krafter och protesterar mot deras agerande så riskerar vi att demokrati blir att rösta vart fjärde år. Piratpartiet är det enda parti som är berett(?) att sätta sig upp mot dessa krafter. Därför röstar jag pirat."

Woohoo. Det är igång.

En hel del intressanta frågor - några utav de frågor jag tänkt skicka in själv.

 Ballar av stål friades. En åklagare hävdade att man i programmet utförde handlingar som är brottsliga. 

Jag har sett några program. Jag tycker det är semi-underhållande (lite som colloseum kanske?) Jag tycker helt enkelt inte att det finns något bättre att slötitta på på när det sänds.

Det finns några saker med programmet som stör mig något otroligt mycket.

1. Jag är sponsor/investerare i programmet. Men jag får inte ut en endaste liten gnutta av vinsten. Jag får inte ens något cred. Man hade ju kunnat hoppas på ett litet "Tack till Snyltdjur" i eftertexterna åtminstone.

Det jag syftar på är att en del av programidéerna verkar gå ut på att dra till sig väktare/poliser och ta upp deras tid. Det är tydligen coolt, häftigt och underhållande. Men vem är det som betalar polisernas löner? Inte fan är det folket bakom programmet i alla fall. Det är du & jag. Alla skattebetalare. Väktarnas löner betalas väl i och för sig utav företaget som har anställt dem, så där slapp jag undan. Men de företagen tvingas alltså att betala för ett underhållningsprogram de inte har med att göra och förmodligen inte tycker om. Och inte får de ut någon del av vinsten heller.

2. Det sägs att Sverige har påtok för få poliser (väktare också kanske?) och att de aldrig kan klara av att stävja den brottslighet som finns. Ändå ska deras tid läggas på sådana dumheter som det här programmet? 

Programmet betalar inte för det, och de tar tid som hade kunnat gå åt till att bekämpa (riktiga?) brott.  (I och med att det programmet håller på med uppenbarligen inte är några riktiga brott...)

3. Jag är heller inte helt förtjust i hur programmet hyllar det här betéendet som de lyfter fram. Att det är coolt, häftigt och underhållande att svina mot andra människor. Att få andra människor att bli irriterade, att jävlas med restaurangpersonal etc.

Jag är rädd att det här programmet kommer att påverka vad som är "socialt godtagbart" (och socialt "hyllningsbart") i en riktning jag inte tycker om.

Men det är en "moralpanikisk" punkt - om det inte hade varit för att jag tvingas att finansiera skiten. (Oohh... I början var det semi-underhållande, nu är det skit. Men om jag bara ser det till programmet i sig så kan det ha en underhållningsfaktor. När jag ser till konsekvenserna programmer ger så är det inte annat än skit.)

Det minsta de kan göra är ändå att betala polisernas & väktarnas löner för den tiden de tar upp. 

Jag är faktiskt inte intresserad av att sponsra "Ballar av stål". 

(Vad är det våra skattepengar ska gå till egentligen?)

Det finns ett otroligt lätt sätt att få läsare.

Länkar. Länkar till sidor som publicerar att man länkar till dem.

När jag har kommenterat någon aftonbladet eller DN artikel och länkat till den så har förstås min besökarekurva svängt iväg uppåt.

Ju fler sidor jag länkar till, desto fler läsare. Mer eller mindre. Och under förutsättningen att sidorna reagerar på att man slänger iväg en länk till dem. Det är lite "Ni får läsare av mig - då vill jag ha läsare av er". Fast jag får förstås fler läsare från aftonbladet än vad aftonbladet får läsare av mig.

Det vore väldigt enkelt (och det är förstås lockande) att börja länka ännu mer - med enda syfte att få fler läsare. Börja skriva blogginlägg om minsta tidningsnyhet som jag har nåt att säga till om. Det genererar läsare.

Men till vilket pris?

En gång i min glada ungdom blev jag erbjuden att skriva krönikor för aftonbladet. Jag svarade "Jag säljer hellre min kropp än min själ.".

(Dvs. Skulle jag skriva åt er så skulle det vara för pengarna, och behöver jag pengarna prostituerar jag mig hellre än skriver åt er. Jag försökte alltså bortse ifrån hur många nya läsare jag skulle få. Läsarna skulle i och för sig inte ta mig på allvar ändå, om jag skrev i en sån tidning ;)) 

Är jag nu pågång att vilja sälja min själ för att få fler läsare?

Vad innebär det, att få fler läsare?

Fler som läser mina tankar, fler människor som jag kan påverka. Mer makt.

Makt är farligt. Åtminstone för mig. Jag vet hur det har gått när jag har fått för mycket makt i olika situationer. Jag kan liksom inte hejda mig. Det är ett hemskt beroende. Jag blir en maktmissbrukare. Jag borde avstå från makt.

Risken är att jag fastnar helt i jakten efter fler läsare. Klatschiga rubriker som ska locka folk. Att jag skriver mer om det jag tror att folk vill läsa om än vad jag faktiskt vill skriva om.

Det skulle ta så mycket tid.

Min tid är inte oändlig. Det är ett problem.

När man kör det racet - med att kommentera nyheter eller andra bloggar - så fastnar man ändå i att även om man presenterar egna åsikter om ämnet ifråga, så dikteras ämnet utav någon annan. Oftast utav nyhetsmedia. 

Om jag började med det, i högre grad än vad jag gör idag, skulle det inte bli någon tid över för mig att formulera mina tankar efter en diskussion med någon vän. Mina tankar om saker jag läser i olika böcker. Tankarna som uppstår när jag lyssnar på radio.

Saker som inte har något nyhetsvärde.

Men de har ett värde för mig. Jag behöver formulera mina tankar för att kunna förstå dem bättre. För att lättare se brister. För att bli bättre på att argumentera för dem.

Hade min tid varit oändlig hade jag förstås kunnat hinna med både och. Men det är den inte.

Sedan finns "medelvägen". Att hora ut mig åt nyhetsmedierna tills jag har fått tillräckligt många "trogna läsare" för att kunna köra mitt eget race och ändå nå ut till väldigt många människor. 

Men. Vad är "tillräckligt många"? Mycket vill ha mer, åtminstone jag.

Skulle jag ge mig in i den jakten skulle jag aldrig kunna få nog. Jag skulle aldrig kunna få "tillräckligt" många läsare.

För några dagar sedan skrev jag om att jag inte ville bli en Wanja Lundy-Wedin.

"Min tanke var i alla fall att en gång i tiden måste våra aktiva, avlönade politiker ha varit riktiga människor. Riktiga människor som trodde på det de stod för, och som faktiskt stod för något. Riktiga människor som ville göra skillnad, förbättra världen. Som kanske själva var upprörda över hur dåtidens politiker agerade."

Så jag försökte fundera runt vad som har hänt med dessa människor, när de blev politiker, för att de ska ha kunnat utvecklas till de människor vi ser i media idag. De som kohandlar till höger och vänster, säljer sina ideal för en liten kaka till kaffet osv.

Jag utgick ifrån att de måste ha varit som oss andra en gång i tiden, och sedan förändrats (pga, makten, pengarna, likhetstänket, arbetstiderna eller något annat.)

Nu håller jag på och läser Noam Chomskys "Att förstå makten"

Där presenteras ett annat synsätt. Om det självreglerande systemet.

Det går mer eller mindre ut på att system kan vara uppbyggda så att de bara släpper fram vissa personligheter.

Som att vårat politiska system kanske bara släpper fram personer som är beredda att kohandla, som helt lever efter principen "scratch my back and I'll scratch yours", som är beredda att ge upp sina ideal för framgång. Det kanske bara är sådana människor som lyckas traggla sig fram genom det politiska systemet och slutligen fram till makten.

Sådana människor som tror på det den står för, och faktiskt också står för något.  Sådana människor som vill förbättra världen, göra en skillnad.

Sådana människor kanske aldrig tar sig fram genom systemet - de blir aldrig "befodrade". De blir inte "ledartyper". De tycker inte att makten är värd att offra alla ideal och principer för. Så de människor som tycker att makten är det enda viktiga och är beredda att gå över lik för att få den är förstås mer konkurrenskraftiga och således också de som kommer att "vinna".

Om det stämmer så har våra politiker faktiskt aldrig varit några "riktiga människor". De har alltid varit politiker.

Det stämmer förvisso väldigt bra överrens med mina personliga tolkningar av mina upplevelser hos diverse politiska ungdomsförbund. 

Men det medför också en viss känsla av hopplöshet. Istället för att se till att människor inte fördärvas när de kommer till makten behöver man påverka systemet som för fram människor till makten.

Det är svårt. Inte omöjligt. Men svårt.

Ett visst stycke ur "Att förstå makten":s förord  tilltalar mig på något otroligt banalt plan. "Tack vare internet har vi kunnat lägga ut en omfattande dokumentation i noterna som finns på bokens webplats. Dessa omfattande nätnoter innehåller vida mer än källreferenser; de omfattar kommentarer till texten, urdrag ur statliga dokument, viktiga citat från tidningar och vetenskapliga publikationer samt annan viktig information. Vårt mål har varit att presentera så mycket material som möjligt till stöd för Chomskys alla faktautsagor. Noterna ger också ytterligare fördjupning för den som är intresserad av ett visst ämne.

De fullständiga noterna - som är längre än bokens text - kan lätt hämtas hem från bokens webbplats www.understandingpower.com."