Skivbolag vill stänga ner the pirate bay. Ingen överraskning där. Böter om det inte stängs ner. Ingen överraskning där heller, men det hade kanske varit lämpligare om de vänt sig till myndigheterna i det land där servrarna står? Sverige har väl ingen makt över det?

Man ger sig också på Black Internet AB, för att de tillhandahåller nätverk och internettjänster. De utgör medhjälp till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Ingen överraskning där heller, det är förväntat att de testar vart gränsen går - hur långt man kan dra medhjälp till medhjälp till medhjälp till medhjälp till medhjälps kedjan. 

Innan TPBdomen så hade jag mest skrattat fundersamt åt ett sånt här drag. Nu är jag rädd att de kommer att få rätt. Det är befängt och helt uppåt väggarna, men... 

 Jag vet inte vart gränsen, som skivbolagen snokar sig fram emot, kan tänkas finnas. De har redan för länge sen passerat området där jag trodde att den var. 

Har jag hamnat i ett gränslöst land? Vad är det som händer, och varför går det så snabbt?

Om någon hade talat om datalagringsdirektivet med mig för en fem år sedan så hade jag utgått ifrån att den var mer eller mindre störd. Något sådant skulle vi i Sverige aldrig kunna hitta på eller acceptera.

Om någon hade berättat att folk skulle slängas i fängelse för att de hjälpt andra att dela med sig, jag hade skrattat, skakat på huvudet och gått därifrån.

 Det går snabbt, det är svårt att hänga med på alla turer och det är svårt att förstå språket.

Man kokar grodan levande.

Gränserna för min integritet och min frihet snävas åt allt mer för var dag, men det går "så sakta" (men ändå så snabbt) att det är svårt att protestera. "Vi tar en meter här, det är lugnt va, du har ju flera hundra meter kvar." 

"Vi tar en meter här med, det är lugnt va, du har ju fortfarande flera hundra meter kvar."

"Vi tar en meter här också, en meter är ju inte så mycket att klaga på, en meter har du ju låtit oss ta flera gånger förrut." 

Och innan jag riktigt har förstått vad som händer så är alla mina metrar borta.

Man har tagit dem ifrån mig - och gett dem till företagen. 

Jag trodde att riskdagen och regeringen skulle vara av folket, för folket och över folket. Att deras uppgift på nåt sätt ändå var att ta hand om och skydda den enskilda individen mot företagen. Nu verkar den vara av företagen, för företagen och under företagen.

Företagen vill mig inte väl. De vill bara tjäna pengar, inget annat spelar någon roll.

Det har gått lång tid sedan FRA-lagen klubbades igenom. Ändå är fortfarande en ovanligt stor mängd svenskar engagerade i frågan. Mer än varannan svensk.

Fast... Annars kan man ju lägga fram det som media gör. Det är intressant ändå - hur många andra lagar kan uppvisa ett ens närliggande intresseresultat så lång tid efter att de klubbats igenom?

Ändå väljer media att presentera det som något negativt, de får det att låta som att det är ovanligt få som bryr sig om FRA. Knepigt.

När jag engagerade mig mer inom den feminstiska debatten så snackades det ofta om en offermentalitet hos feminister, särskilt hos dedära radikalfeministerna.

Men nu har jag faktiskt hittat ett gäng som har betydligt starkare offermentalitet än tom. radikalfeministerna.

Sverigedemokraterna, (även om Piratpartisterna börjar komma löjligt nära.)

Lite fria citat från SVTs youtube kanal.

Jag kommer rösta på SD den 7 juni! Skulle gärna ser fler svar från dem, eller är det möjligtvis så att de trampar SVT på tårna, fri telvition heter det va?

Ser bara ett svar från SD än så länge.. Mindre partier som FI och PP har fått svara 4-5 ggr. Kom igen nu SVT! SD måste få synas minst lika mycket som övriga småpartiet! Skärpning!

Släpp in Sverigedemokraterna in i debatten för sjutton! SVT borde skämmas! Eller står ni emot yttrandefriheten och emot demokratin.

Ta med Sverigdemokraterna! Det är ju tråkigt om man bara låter EU-vänliga partier få delta och svara på frågorna. Visa nu att ni inte agerar lika odemokratiskt som TV4!

Bojkottar ni Sd nu igen? Sd kommer att röra runt i etablissemanget. Det är hög tid för det. 

Varför får inte SD vara med?? Är detta demokrati? 

Jag vill att ni tar med Sverigedemokraterna. Kom igen nu, Humlesjö! Visa att MP och (S)(V)T också är demokratiskt. 

I en demokrati ska alla få komma till tals. Därför tycker jag att det vore lämpligt om ni tog med Sverigedemokraterna! 

För det faktum att det är så få svar från SD måste faktiskt bero på att SVT censurerar youtube och har sett till så att SDmänniskor inte får lägga upp filmclip. Det kan inte vara så att deras kandidater helt enkelt inte har brytt sig om att svara, nej, nej. Självklart inte. De är offer för yttre omständigheter.

Jag börjar tro att det är samma grej med alla insändare som SD inte har fått publicera. Man utgår ifrån att SD inte får insändare publicerade för att det inte syns så många insändare från SD, tanken att det kanske beror på att SDmänniskorna inte skriver insändare är ju befängd. 

Eller skoldebatterna de inte får delta i. SD dyker inte upp, alltså måste de vara förbjudna, det kan inte vara så att de bara inte orkade dra sig dit.

Jaja, jag kan mycket väl tänka mig att medierna baschar SD en del, men det här är ju faktiskt bara löjligt. Inte ens jag går på det. (Jag har faktiskt övervägt att sympatirösta på SD för att de behandlas så dåligt, nu är jag inte alls lika säkert på att de behandlas så dåligt, de kanske bara är lata och skyller på etablissemanget.)

Jag läser en debattartikel av Jonas Gardell på sydsvenskan.

Jag förstår honom, jag förstår honom fullt ut. 

Jag skrev det här inlägget för några dagar sedan.

Det finns en del sakfel i hans artikel, jag tänker låta bli att gå in närmare på dem.

Jag tänker fokusera på:

"Det gör att man utan risk för påföljd kan hota med att skära halsen av mig och i detalj beskriva hur man ska skända mitt lik."

För det är så anonymiteten används. Så fort vi får möjlighet att vara anonyma haglar hoten. Jag har otroligt svårt att tro att internetz och anonymiteten till större del används för ett demokratiskt arbete än till att hota och vara så förbannat jävla elak mot andra människor. 

Anonymitet är bra, men vi har ju bortom allt rimligt tvivel bevisat att vi inte kan använda det. 

Så, kollektiv bestraffning, är det rätt väg att gå?

Nä.

Den rätta vägen är väl, som vanligt, den krångliga och jobbiga. Den som kommer att ta lång tid, kräva mycket svett, blod och tårar. Förmodligen en bruten arm eller två.

Man kan lösa problemet genom att förbjuda anonymitet, det är den lätta vägen.

Man kan också lösa problemet genom att gå till roten av varför vi har ett sånt behov av att få andra människor att må så dåligt som möjligt att det är det vi hänger oss åt så fort vi får en möjlighet att vara anonyma. Det är den jobbiga vägen. Det finns inte ens en väg, ingen upptrampad stig. Men det är ditåt jag vill gå. Vi kan inte låta anonymiteten tas över och skändas av dessa människor.  Men vi kan inte heller förbjuda anonymtiten, hur lockande det än må vara efter lite slösurfande. 

Det kommer alltid att finnas sätt att anonymisera sig på. Så det bästa måste vara att förhindra, eller åtminstone minska, den användning som bara går ut på att få andra människor att må så dåligt som möjligt. 

Jag är ett ungt brottsoffer. Jag fick papper i brevlådan imorse om att det var så.

Polisen var inte sena med att höra av sig, det var dags för ett nytt "förhör" (det heter så även om man är brottsoffret va?) och att titta på bilder för att se om jag kunde identifiera några ur gruppen ungdomar som för några veckor sedan knivhotade mig.

Jag förstår det inte. De rånade mig inte. De försökte inte ens råna mig. Jag var på väg hem, fem meter från porten går jag förbi dem, eller de förbi mig. Fast så blev det inte. De stannade upp, drog knivar och förklarade att de kunde döda mig om de ville. Och hur kaxig var jag nu? (Mina föräldrar var också med, men jag utesluter dem ur min historia) De var inte ute efter pengar, mobiltelefon eller mp3spelare. De var ute efter maktkicken man förmodligen får när man har hotat någon till livet.

Samtliga var under femton år. 

Jag fick se sjutton bilder, inte utav ungdomar, utav barn. De såg så små och oskyldiga ut, men på dagarna härjar de omkring i Göteborg och knarkar och knivhotar folk. 

Dagens barn växer upp så snabbt. Undrar hur snabbt mina barn kommer växa upp?

När jag var i deras ålder hade jag knappt slutat leka med barbies (å andra sidan är jag en retard, så jag kanske inte räknas). Jag hade inte börjat sminka mig eller ens fundera på mitt utseende. Jag spelade Diablo 1 och lekte med mina vänner. Å andra sidan växte jag inte upp i någon storstad heller. 

Växer dagens barn verkligen upp snabbare? Eller har vi bara dåligt minne? Barnen kanske växer upp för sakta egentligen. 

Redan Sokrates (eller om det var Platon) beklagade sig över dåtidens ungdomar. 

Det kanske är något man gör - glorifierar sin egen barndom och fördömer dagens.

För att vara ärlig så var min barndom inte riktigt så fin. Jag har bara valt att försöka förtränga alla jobbiga passager. Att jag redan i den åldern hade blivit misshandlad ordentligt (jag anmälde det aldrig, gjorde mitt bästa för att dölja det, jag skämdes så mycket, jag tog på mig hela skulden.), att jag och mina vänner dessutom hade blivit skjutna efter, att jag faktiskt visste hur jag skulle få tag på knark om jag hade velat. Att jag redan blivit såpass mobbad i skolan att jag lagt grunden för en framtida social fobi. Att jag faktiskt redan då hade lagt grunden för att för längre tid framåt än mina samlade levnadsår skulle komma att misstro och hata andra människor. Att vara livrädd för dem. Att anse att andra människor är helvetet på jorden. 

Växer dagens unga upp för snabbt?

Jag vet inte. Jag vet att jag gjorde det, även om jag gärna vill inbilla mig annat. Jag föredrar att minnas den ljusa sidan, medan det är den mörka som har skapat mina jobbigaste personlighetsdrag. 

Det är svårt att förhålla sig till världen och nätverk och kontakter. När det man grubblar över är vilken mat man kan köpa för att den ska hålla sig så länge som möjligt så att man ska slippa behöva lämna lägenheten på några veckor. När det man ser fram emot med semestern är att kunna dra ner persiennerna, krypa ihop i ett hörn och gömma sig.

Och läsa massor, se på intressanta dokumentärer, tänka, blogga.  Men vad är kunskap värd om jag inte klarar av att dela den med andra?

Det var meningen att det här skulle bli ett blogginlägg, men det blev mer av ett dagboksinlägg. Saker blir sällan precis som man vill. 

Det finns ett starkt stöd för en ny folkomröstning om Euron. Och att omröstningen skall hållas 2011 - medan vi fortfarande förmodligen befinner oss i en stark lågkonjunktur.

Vissa påstår att tiden mellan två folkomröstningar måste vara betydligt längre än den tid som gått sedan euroröstningen. Jag har inte riktigt greppat varför - eller vilken tid som är optimal. 

Man kan säga att stödet för Euron bara har uppkommit pga. lågkonjunkturen och att man därför borde vänta till "stabilare" tider innan en röstning genomförs.

Men är det verkligen mer "neutralt" att rösta om Euron under en högkonjunktur, den måste rimligtvis påverkar röstningen på sitt vis den med?

Det är som när man påstår att barnböcker med pappa-pappa-barn eller mamma-mamma-barn hjärntvättar och indoktrinerar barnen, medan alla mamma-pappa-barn böcker inte gör det. 

Att det är ett problem att barn som växer upp med föräldrar av samma kön löper risk att bli homosexuella (jag vet inte alls hur bra det här stämmer), men inte att det är ett problem att barn som växer upp med föräldrar av olika kön löper risk att bli heterosexuella. 

Att undantrycka sin sexualitet, aovsett om den är homo-hetero-bi, för att kunna passa in i normen är ett problem (särskilt om man mår dåligt pga det.). 

I fallet med Euron har man bestämt att högkonjunktur (och en därmed förväntat negativ inställning till Euron) är normen. Det är det neutrala och fina.