Jag syftar förstår på Anna Odells konstverk. Jag gillar det skarpt. Även om jag tycker att hon borde vara beredd att ta sitt straff om det bedöms vara brottsliga handlingar hon har gjort.

Mina föräldrar är inte alls lika entusiastiska. Jag antar att det beror på att vi har så olika erfarenheter av psykvården. Mina föräldrar har egenskap utifrån läkare som jobbat där. Jag utifrån patient som blivit utsatt för den.

Jag tror att det stora problemet är rättsosäkerheten som har uppstått. Dels på grund av att det är ett så känsligt ämne, det är svårt att överklaga beslut (Överklagar man beslut om tvångsvård blir alla ens journaler m.m officiella handlingar tillgängliga för framtida arbetsgivare (vilket förklarades i detalj för mig när jag ville överklaga - jag gjorde aldrig det.)) och det finns ingenting som ens påminner om transparens. 

Men framförallt saknas den där lilla viktiga grundpelaren, att man är oskyldig tills motsatsen bevisats. (Blir du tvångsvårdad så har du inte i närheten av de rättigheter som exv. dömda mördare har. Dessutom är det som sagt otroligt svårt att överklaga beslut (i de fall som överklagas är det bara 2% där man har dömt till patientens fördel. De enda som sitter med vid överklagansförhandlingen och har något slags medicinsk kunskap är personerna som har spärrat in patienten.Det är konsensus att gå på deras uttalanden, så en överklagan är mest bara ett spel för gallerierna. Det är samma personer som har spärrat in personen till att börja med som ska avgöra om det var rätt att spärra in den.))

Grejen är att om en läkare låter bli att spärra in en person som sedan skadar sig själv eller någon annan så riskerar läkaren att förlora sitt jobb och sin läkarlicens. Det gör det väldigt lätt att förstå att de spärrar in folk till höger och vänster för att skydda sig själva.

Om samma sak hade gällt i rättsväsendet, att om en person som frias eller inte kan åtalas senare begår ett brott så avskedas poliserna som utrett fallet och åklagaren som tagit hand om det, då hade förmodligen betydligt fler blivit dömda.

Istället gäller snarare motsatsen - det är en stor skandal om en person döms på felaktiga grunder. 

Om en person blir tvångsvårdad, inspärrad, tvångsmedicinerad osv. och det senare (mot all förmodan, med tanke på hur överklagningssystemet ser ut) kommer fram att det inte alls var rätt åtgärd att spärra in den. Då händer verkligen ingenting. 

Självklart medför ett sådant system stora problem för patienterna som utsätts för det. Och vad medför det i förlängningen för de personer, patienterna, som ändå förmodligen har ett visst behov av vård och stöd när det man gör när de ber om hjälp är att spärra in dem och tvångsmedicinera dem. Tja, jag har otroligt svårt att tro att de kommer att vara dumma nog att be om hjälp igen. 

Så systemet skyddar bara läkarna, inte patienterna. 

När jag blev utskriven från tvångsvården konstaterade överläkaren att det var fel att jag blivit inspärrad. Inget mer. Ingenting om varför sådant händer gång på gång.

Däremot fick jag en fet räkning för nöjet att bli inspärrad och tvångsmedicinerad. Man tvingade mig till det, man konstaterade i efterhand att det var fel. Men jag tvingas ändå betala för det. (Man tycker ju annars att det är de som borde betala mig ;))

Inte ens en ursäkt fick jag.

Så, vilken position är jag i nu?

Tja, jag har fortfarande stora problem, större än när jag var så förbannat dum att jag trodde att det var en god idé att be om hjälp.

Fast jag har hittat hjälp ändå, det här med religion och präster är ingen dum idé. Jag är inte troende på något sätt. Men prästerna kan ändå ge stöd och råd, och framförallt - de får aldrig, aldrig, aldrig, aldrig spärra in mig eller lämna ut mig till läkarna. De kan inte ens tvingas att vittna under en rättegång. Så ser deras tystnadsplikt ut. En kurator eller en psykolog däremot, deras tystnadsplikt går inte riktigt lika långt. De är tvungna att rapportera det som sägs om det finns minsta misstanke om att man borde spärras in. (Och finns minsta misstanke så kommer du att spärras in, annars kan ju läkarna råka illa ut.)

Vad vill jag då?

Tja, det hade varit schysst om psykiskt sjuka människor som ber om hjälp åtminstone hade haft samma rättigheter som mördare och våldtäktsmän. 

Att man hade varit oskyldig tills motsatsen bevisats, och inte skyldig till motsatsen bevisats. Som idag.

Det är ett härke att försöka övertyga psykologer och läkare om att man inte borde vara inspärrad. De konstaterade att mina morgonpromenader var ett tecken på en tvångsmässig störning som de borde behandla innan de kunde släppa ut mig. Jag brukade ta relativt regelbundna morgonpromenader - alltså var jag så sjuk att jag inte kunde släppas ut i samhället. Det går inte att föra en diskussion enligt de premisserna. (Det finns omfattande studier på ämnet, ett gäng framstående forskare inom psykologi gav sig på att testa hur psykiskt störda människor behandlas utav sjukvården. De spelade sjuka (precis som Anna Odell) och lät sig spärras in på olika sjukhus. En förde en dagbok varje dag för att dokumentera behandlingen. Det klassade de anställda som att han led utav en tvångsmässig störning  - och släppte inte ut honom. För att han skrev dagbok.) Grejen är att så fort du tillskrivits epitet "psykiskt störd" så tolkas alla dina handlingar utifrån den premissen. Tar du regelbundna promenader? Tvångsmässig störning.

Skriver du dagbok? Tvångsmässig störning.

Är du glad? Då är du manisk.

Är du ledsen? Då är du deprimerad

Det är en riktigt bisarr damned if you do, damned if you dont historia. Oavsett vad du gör så gör du det för att du är sjuk, och det visar ju bara hur sjuk du är, att du gör så mycket bara för att du är sjuk. 

Dessutom, som om det inte var illa nog, så har läkare företräde på att förklara varför du gör saker. Om du påstår att du skriver dagbok för att det hjälper dig att sortera upp bland tankarna på kvällarna och hjälper dig att sova, och läkaren säger att du skriver dagbok för att du har en tvångsmässig beteendestörning så är det läkaren som har rätt. Säger läkaren att det är så, så är det så. (Det finns en hel del intressanta grejer i min journal om varför jag gör saker - som varför jag valde att läsa "Liftarens guide till galaxen" när jag var inspärrad.)

Så. Det finns ingen transperens, ingen rättssäkert, du är skyldig till motsatsen bevisats, läkarna har rätt att utsätta dig för saker som man aldrig skulle drömma om att utsätta en mördare för och du kommer att behandlas mycket sämre än en dömd fånge (en fånge får gå ut en gång/dag, en tvångsvårdad kan i vissa fall inte få gå ut på flera veckor eller månader.), många psykavdelningar lever inte ens upp till socialstyrelsens regler för hur det ska skötas, men det kritiseras inte så mycket, det konstateras bara att det inte finns pengar (pengar till såna grejer som ett täcke till alla patienter - jag fick inget täcke när jag var där, det fanns inget ledigt.) och läkarna har patent på att veta varför du gör det du gör. (Och allt kommer att tolkas utifrån att du är psykiskt störd.)

Jag förstår Anna Odell till fullo, men skulle vilja att diskussionen togs upp på ett annat plan. Nämligen varför vi behandlar människor som ber om hjälp sämre än våra döma brottslingar.

Som en sammanfattning så vill jag återigen säga att det inte går att må såpass dåligt att det är värt att utsätta sig själv för psyk"vården". Det är fysiskt omöjligt att må så dåligt. 

Funderar du på att be om hjälp; Gör det inte, för allt i världen, gör det inte.

Men om du trots allt tror att det är en god idé att be om hjälp. Se till att du har koll på vad som kan bli följderna av det. Vilka rättigheter de kan ta ifrån dig. Att de kan spärra in dig på livstid. Tvångsmedicinera dig. 

Jag visste inte vad följderna kunde bli den där januarimorgonen, hade jag vetat det hade jag aldrig bett om hjälp.

Jag hatar mig själv så djupt för att jag inte brydde mig om att ta reda på det. För att mina varningssignaler inte triggades igång i tid (jag borde ha förstått att saker var fel när man inte fick lämna väntsalen).

Istället lät jag dem utsätta mig för det där. Jag lät dem göra min situation hundratals gånger värre än vad den var från början.

Tro mig, du vill inte be om hjälp. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dags för val igen. För att klara av att värdera alternativen på ett bra sätt behöver jag skriva om mina tankar kring dem.   Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest idag. Innan idag var det piratpartiet som gällde. Inte för att jag tror att ...

Men jag förstår inte riktigt det där. Både högersidan och vänstersidan vädjar till oss om att låta dem behålla sina jobb (med sina höga löner, förmåner och _inkomstgarantier_) mot att vi får en 200-300 kr/månad. Varför är det så bra att plocka röst...

Hur fungerar människor i grupp?   Är det bara jag eller lockar grupper fram det värsta (och kanske också bästa) hos individer?   En grupp är så mycket mer än summan av individerna.   Jag tänker på misshandel, rån, våldtäkt m.m. som begås ...

Som om det inte räckte att jag behöver välja kandidater till Piratpartiets riksdagsvalslista - nu ska jag också behöva väka förvaltare av min tjänstepension. Jag har inte i närheten av de kunskaper som krävs för att göra ett vettigt val vad gäller ...

Jag är medlem i piratpartiet (Även om det känns som att jag ångrar det minst 10 gånger om dan)och har därmed rätt att sätta ihop en lista över kandidater till riksdagsvalet. En lista med folk som jag vill ha. Upp till 22 namn ska vara på listan. ...