Jag äter lite kvällssoppa och tar till mig dagens euvalet youtube.

Håller på att sätta i halsen ungefär en minut in i Debatten om kärnkraften ska rädda miljön.

Jag som trodde att jag hade målat upp ett mardrömssamhälle, jag är ändå en duktig pessimist (Som motsvarighet till eskimåernas mängder av ord för snö, så har jag mängder utav ord för att beskriva världen i negativa termer.).

Men vad är det jag hör?!
Är det här seriöst?!

Ardalan Shekarabi (S) säger att kärnkraften är dålig för att den inte skapar några nya jobb.

Sug på den ni.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är helt paff. Nog har jag noterat att arbete betraktas som den högst givna naturlagen. Guds enda budord. Men att det var så här illa?

Att kärnkraften inte skapar några nya jobb måste ju vara det bästa med den?

Målet borde ju ändå vara att människor inte ska behöva tvingas att arbeta, utan att det ska fasas ut och ersättas av maskiner/automation. Att alla människor (inte bara vi i västvärlden) ska kunna leva rikt och gott utan att bekymra oss om lån, skatter, inkomster, arbete, låg/högkonjunkturer.

Istället verkar man på politikernivå vara fast besluten om att man ska motarbeta ett sånt samhälle in i det sista. Vi ska minsann behålla 8 timmars arbetsdag om det så innebär att vi måste förstöra och förbjuda alla datorer!

Vad är det här? Är det dolda kameran? Kommer någon snart skutta ut ur min garderob och säga "Smile!" ?

Visst, vi har problem med att tekniken fasar ut mänskliga arbetare. Men problemet är inte tekniken, problemet är våran syn på det mänskliga arbetet.

(Och att det här dessutom ska komma från en Sosse, vad har vi då på högersidan egentligen? *brrrr*)

[EDIT] Jag vet ju egentligen att det inte är politikernas fel att världen ser ut som den gör och fungerar som den gör vad gäller arbete och pengar. De förhåller sig bara till verkligheten. Men det är väl det som är grejen, de anpassar människor efter verkligheten, istället för att anpassa verkligheten efter människorna. Om man lyckas få till en värld utan fattigdom, politik och krig så kommer det knappast att ske via politikerna. På samma sätt som det inte var diktatorerna som såg till att vi fick rösträtt. [/EDIT]

Ibland, när Alliansen talar, låter det som att Sverige är en bidragsnation. Som att vi svenskar är världsmästare på bidrag.

Samtidigt verkar vi vara bland de dåligaste på att söka (eller få?) EU-bidrag.

Sverige är EUs största nettobetalare(?).

Nu hittar jag förstås inte EU-statistiken - och ska jag börja leta runt på europa.eu igen så kommer jag få en hemsk huvudvärk och drömma mardrömmar hela natten. 

Googlar man lite på sverige bidrag eu så hittar man en hel del om vår bristande förmåga att söka bidrag.

Moderaterna kanske har fått genomslagskraft - Vi frågar inte vad EU kan göra för oss, utan vad vi kan göra för EU.

Och det har ju uppenbarligen varit fel taktik :)

Den här perioden kanske vi borde visa att vi faktiskt är den ledande bidragsnationen och visa vad vi går för när det gäller att söka bidrag för allt möjligt?

(Fast våra politiker sköter det ju så bra så bra åt oss, synd bara att bidragen går ner i deras egen ficka direkt istället för till "folket" bara =/)

Jag läste i expressen idag, om att Piratpartiet hamnat runt 8% av rösterna i en opinionsundersökning, och att det skulle ge dem två mandat.

 Men stämmer det, och är det verkligen så lätt?

Inget är lätt när det gäller demokrati.

En lätt uträkning (100/18) ger att ~5.5% av rösterna borde motsvara ett mandat. Vilket ger att ~11% av rösterna borde motsvara två.

8/=11. 

Men partierna (eller är det väljarna) har inte hyfs nog att lägga sig på dessa fina tal (5.5,11,16.5,22 osv). Så hur gör man då för att så poportionerligt som möjligt fördela mandaten?

Tja, här i Sverige kör vi med den jämkade uddatalsmetoden.

Den går ut på att först divideras varje partis röster med 1.4, sedan ges ett mandat till det parti som har högst "jämförelsetal" - varefter det jämförelsetalet divideras med (antal mandat * 2 +1). I länken finns en förklaring på varför det kan vara en bra idé om man har ett högt antal mandat i förhållande till partier - vilket vi har till riksdagen. Men det har vi inte till EUP, ändå kör vi med samma metod där? Hmm...

Jag hade tänkt dra en lång uträkning om vad som krävs för att ca 8% av rösterna ska ge två mandat.

Istället kollar jag på förra EUP-valets resultat. 

Både Folkpartiet och Vänsterpartiet fick 2 mandat då.

FP med 9.86% av rösterna och V med hela 12.79%

I förra årets resultat noterar jag också att varje parti har lika många ersättare som kandidater - men minst tre ersättare.

Ändå ersattes inte Maria Carlshamn när hon dels bytte parti och dels inte kände för att dyka upp i Bryssel. Vad är det som krävs för att en kandidat ska ersättas? Är det enbart på frivillig basis - med undantagsfall om en kandidat dör?