Alla inlägg under maj 2009

Av Chris - 22 maj 2009 13:30

"Du måste tänka utanför boxen"

"Där tänkte du verkligen utanför boxen!"


Vad är det vi menar, och går det, egentligen?


Jag tror att vi, när vi föds, kan tänka utanför boxen. Eller, rättare sagt, vi har ingen box över huvud taget. Sakta men säkert medan vi växer upp kommer dock boxen på plats. Boxen ser olika ut hos olika människor, täcker in olika delar av tankeverksamheten. Boxen kommer via uppfostran, men framförallt via skolan och utbildningen.

Om ett spädbarn kunde tala så skulle den säkerligen berätta för oss om den märkliga värld den hamnat i. Men när barnet växer upp, och långt innan den lär sig prata, så försvinner entusiasmen. Boxen har redan börjat komma på plats. Skolan gör sedan sitt för att boxen ska krympa. "Jorden skapades si och så", "Dinosaurierna dog av meteorit", "Det går inte att röra sig snabbare än ljuset", "Kvinnor kan inte tänka logiskt" och allt möjligt de smäller i oss. För varje liten grej krymper våran box ett snäpp. 

Jag tror att det först är på högskolan som boxen får en möjlighet att utvidgas igen, men bara på vissa områden.


(Vad är det vi håller på med idag egentligen, med dagens skola?)


Jag tror inte att det sedan över huvud taget går att tänka utanför boxen. Det går att förstora sin box, från den där lilla kuben som skolan har tryckt in tankeverksamheten i, men det går aldrig att tänka utanför den.

Skola och utbildning gör allt den kan för att förminska boxen hos människor. Det är synd, det skjuter upp utvecklingen något otroligt.


Några exempel på det: Det finns en nobelpristagare inom kemi som bara anställer folk som inte har någon som helst utbildning inom ämnet han sysslar med. Däremot har de ett brinnande intresse, och är självlärda. Han har nämligen märkt att de som har gått igenom den traditionella utbildningens kugghjul helt saknar förmåga att tänka nytt. De vet vad som är möjligt och vad som är omöjligt och saknar all innovativ förmåga. Personerna som bara har ett brinnande intresse och kanske är självlärda, har inte fått sin box krympt på samma sätt. De vet inte vad som är möjligt och vad som är omöjligt - och således utvecklar de också omöjliga saker.


I slutet av 1800-talet visste alla ingenjörer att det var omöjligt för människan att flyga. Så de försökte inte ens. Personer som däremot inte var lika välutbildade eller belästa och som missat det här utvecklade flygmaskinen.


När vi säger att någon tänker utanför boxen, så menar vi egentligen bara att den personens box täcker in andra saker än de våran box täcker in. Boxen ser i väldigt många fall väldigt lika ut mellan människor - det är ju trots allt det vår utbildning har gått ut på. Men ibland är det någon som lyckas slinka undan.


Hur gör de det? Vad är det som kännetecknar en människa som har en annan (unik?) box? 


(Tja, om man kollar till just stora uppfinnare så är det åtminstone inte traditionell utbildning som har skapat dem. Jag tror att det bor en Leonardo Da Vinci inom oss alla, vi har alla, alla sex miljarder, möjlighet att bli nya Da Vincis, bara vi släpps fria. Fria från "arbete", "räkningar", och andra stressfaktorer.)


Så jag citerar Jaques Fresco:


"The greatest lesson we might learn could be that human beings free of debt, insecurity, and fear become much more amiable.

No one will be out to sell anyone anything or to deprive another of possessions or money. In a resource-based economy, the basis for unhealthy human aggression will be outgrown. People will no longer be burdened by the nagging concerns that consume so much of our attention, such as mortgages, health care costs, fire insurance, economic recession, the loss of jobs, recession, depression, and taxes.

With the elimination of these burdens and the removal of the conditions that create feelings of envy, greed, and competition, our lives would be far more meaningful. For the first time we may begin to know what it means to be human."


ANNONS
Av Chris - 20 maj 2009 16:24

Jag brukar säga att jag är för religionsfrihet, att jag tycker att det är bra skit.


Självklart ska man få ha vilken religion man vill, det är ju riktigt basic.


Men på senare tid verkar det som att religionsfrihet handlar om att få utöva vilken religion man vill. Och det är väl också okej. 

Åtminstone tills man börjar bryta mot lagen. Jag tycker verkligen inte att det är okej att det ska finnas specialregler för människor med en viss tro. De kan få speciell mat i skolan, det kan andra också få osv. Men när man gör undantag för religiösa - och endast för religiösa - så tycker jag att det är fel, oavsett hur mycket man skriker om religionsfrihet.


Det är lite, antingen så är det förbjudet, och då är det förbjudet för alla, eller så är det inte förbjudet alls. Att det ska vara okej för mig att göra en viss grej som är förbjuden för andra, bara för att jag tror på en viss gubbe med ett visst namn, som sitter uppe bland molnen. Nä. Det köper jag inte.


Religiösa människor ska inte behandlas på något annat sätt än alla andra - vare sig i positiv eller negativ bemärkelse. 

Anser din religion att du måste stycka en människa varje morgon? Tough luck.

 

ANNONS
Av Chris - 20 maj 2009 02:30

Jag syftar förstår på Anna Odells konstverk. Jag gillar det skarpt. Även om jag tycker att hon borde vara beredd att ta sitt straff om det bedöms vara brottsliga handlingar hon har gjort.


Mina föräldrar är inte alls lika entusiastiska. Jag antar att det beror på att vi har så olika erfarenheter av psykvården. Mina föräldrar har egenskap utifrån läkare som jobbat där. Jag utifrån patient som blivit utsatt för den.


Jag tror att det stora problemet är rättsosäkerheten som har uppstått. Dels på grund av att det är ett så känsligt ämne, det är svårt att överklaga beslut (Överklagar man beslut om tvångsvård blir alla ens journaler m.m officiella handlingar tillgängliga för framtida arbetsgivare (vilket förklarades i detalj för mig när jag ville överklaga - jag gjorde aldrig det.)) och det finns ingenting som ens påminner om transparens. 


Men framförallt saknas den där lilla viktiga grundpelaren, att man är oskyldig tills motsatsen bevisats. (Blir du tvångsvårdad så har du inte i närheten av de rättigheter som exv. dömda mördare har. Dessutom är det som sagt otroligt svårt att överklaga beslut (i de fall som överklagas är det bara 2% där man har dömt till patientens fördel. De enda som sitter med vid överklagansförhandlingen och har något slags medicinsk kunskap är personerna som har spärrat in patienten.Det är konsensus att gå på deras uttalanden, så en överklagan är mest bara ett spel för gallerierna. Det är samma personer som har spärrat in personen till att börja med som ska avgöra om det var rätt att spärra in den.))


Grejen är att om en läkare låter bli att spärra in en person som sedan skadar sig själv eller någon annan så riskerar läkaren att förlora sitt jobb och sin läkarlicens. Det gör det väldigt lätt att förstå att de spärrar in folk till höger och vänster för att skydda sig själva.


Om samma sak hade gällt i rättsväsendet, att om en person som frias eller inte kan åtalas senare begår ett brott så avskedas poliserna som utrett fallet och åklagaren som tagit hand om det, då hade förmodligen betydligt fler blivit dömda.

Istället gäller snarare motsatsen - det är en stor skandal om en person döms på felaktiga grunder. 


Om en person blir tvångsvårdad, inspärrad, tvångsmedicinerad osv. och det senare (mot all förmodan, med tanke på hur överklagningssystemet ser ut) kommer fram att det inte alls var rätt åtgärd att spärra in den. Då händer verkligen ingenting. 


Självklart medför ett sådant system stora problem för patienterna som utsätts för det. Och vad medför det i förlängningen för de personer, patienterna, som ändå förmodligen har ett visst behov av vård och stöd när det man gör när de ber om hjälp är att spärra in dem och tvångsmedicinera dem. Tja, jag har otroligt svårt att tro att de kommer att vara dumma nog att be om hjälp igen. 

Så systemet skyddar bara läkarna, inte patienterna. 


När jag blev utskriven från tvångsvården konstaterade överläkaren att det var fel att jag blivit inspärrad. Inget mer. Ingenting om varför sådant händer gång på gång.

Däremot fick jag en fet räkning för nöjet att bli inspärrad och tvångsmedicinerad. Man tvingade mig till det, man konstaterade i efterhand att det var fel. Men jag tvingas ändå betala för det. (Man tycker ju annars att det är de som borde betala mig ;))

Inte ens en ursäkt fick jag.


Så, vilken position är jag i nu?

Tja, jag har fortfarande stora problem, större än när jag var så förbannat dum att jag trodde att det var en god idé att be om hjälp.

Fast jag har hittat hjälp ändå, det här med religion och präster är ingen dum idé. Jag är inte troende på något sätt. Men prästerna kan ändå ge stöd och råd, och framförallt - de får aldrig, aldrig, aldrig, aldrig spärra in mig eller lämna ut mig till läkarna. De kan inte ens tvingas att vittna under en rättegång. Så ser deras tystnadsplikt ut. En kurator eller en psykolog däremot, deras tystnadsplikt går inte riktigt lika långt. De är tvungna att rapportera det som sägs om det finns minsta misstanke om att man borde spärras in. (Och finns minsta misstanke så kommer du att spärras in, annars kan ju läkarna råka illa ut.)



Vad vill jag då?

Tja, det hade varit schysst om psykiskt sjuka människor som ber om hjälp åtminstone hade haft samma rättigheter som mördare och våldtäktsmän. 

Att man hade varit oskyldig tills motsatsen bevisats, och inte skyldig till motsatsen bevisats. Som idag.


Det är ett härke att försöka övertyga psykologer och läkare om att man inte borde vara inspärrad. De konstaterade att mina morgonpromenader var ett tecken på en tvångsmässig störning som de borde behandla innan de kunde släppa ut mig. Jag brukade ta relativt regelbundna morgonpromenader - alltså var jag så sjuk att jag inte kunde släppas ut i samhället. Det går inte att föra en diskussion enligt de premisserna. (Det finns omfattande studier på ämnet, ett gäng framstående forskare inom psykologi gav sig på att testa hur psykiskt störda människor behandlas utav sjukvården. De spelade sjuka (precis som Anna Odell) och lät sig spärras in på olika sjukhus. En förde en dagbok varje dag för att dokumentera behandlingen. Det klassade de anställda som att han led utav en tvångsmässig störning  - och släppte inte ut honom. För att han skrev dagbok.) Grejen är att så fort du tillskrivits epitet "psykiskt störd" så tolkas alla dina handlingar utifrån den premissen. Tar du regelbundna promenader? Tvångsmässig störning.

Skriver du dagbok? Tvångsmässig störning.

Är du glad? Då är du manisk.

Är du ledsen? Då är du deprimerad


Det är en riktigt bisarr damned if you do, damned if you dont historia. Oavsett vad du gör så gör du det för att du är sjuk, och det visar ju bara hur sjuk du är, att du gör så mycket bara för att du är sjuk. 


Dessutom, som om det inte var illa nog, så har läkare företräde på att förklara varför du gör saker. Om du påstår att du skriver dagbok för att det hjälper dig att sortera upp bland tankarna på kvällarna och hjälper dig att sova, och läkaren säger att du skriver dagbok för att du har en tvångsmässig beteendestörning så är det läkaren som har rätt. Säger läkaren att det är så, så är det så. (Det finns en hel del intressanta grejer i min journal om varför jag gör saker - som varför jag valde att läsa "Liftarens guide till galaxen" när jag var inspärrad.)


Så. Det finns ingen transperens, ingen rättssäkert, du är skyldig till motsatsen bevisats, läkarna har rätt att utsätta dig för saker som man aldrig skulle drömma om att utsätta en mördare för och du kommer att behandlas mycket sämre än en dömd fånge (en fånge får gå ut en gång/dag, en tvångsvårdad kan i vissa fall inte få gå ut på flera veckor eller månader.), många psykavdelningar lever inte ens upp till socialstyrelsens regler för hur det ska skötas, men det kritiseras inte så mycket, det konstateras bara att det inte finns pengar (pengar till såna grejer som ett täcke till alla patienter - jag fick inget täcke när jag var där, det fanns inget ledigt.) och läkarna har patent på att veta varför du gör det du gör. (Och allt kommer att tolkas utifrån att du är psykiskt störd.)


Jag förstår Anna Odell till fullo, men skulle vilja att diskussionen togs upp på ett annat plan. Nämligen varför vi behandlar människor som ber om hjälp sämre än våra döma brottslingar.


Som en sammanfattning så vill jag återigen säga att det inte går att må såpass dåligt att det är värt att utsätta sig själv för psyk"vården". Det är fysiskt omöjligt att må så dåligt. 

Funderar du på att be om hjälp; Gör det inte, för allt i världen, gör det inte.


Men om du trots allt tror att det är en god idé att be om hjälp. Se till att du har koll på vad som kan bli följderna av det. Vilka rättigheter de kan ta ifrån dig. Att de kan spärra in dig på livstid. Tvångsmedicinera dig. 


Jag visste inte vad följderna kunde bli den där januarimorgonen, hade jag vetat det hade jag aldrig bett om hjälp.


Jag hatar mig själv så djupt för att jag inte brydde mig om att ta reda på det. För att mina varningssignaler inte triggades igång i tid (jag borde ha förstått att saker var fel när man inte fick lämna väntsalen).

Istället lät jag dem utsätta mig för det där. Jag lät dem göra min situation hundratals gånger värre än vad den var från början.


Tro mig, du vill inte be om hjälp. 

Av Chris - 19 maj 2009 23:39

Skivbolag vill stänga ner the pirate bay. Ingen överraskning där. Böter om det inte stängs ner. Ingen överraskning där heller, men det hade kanske varit lämpligare om de vänt sig till myndigheterna i det land där servrarna står? Sverige har väl ingen makt över det?


Man ger sig också på Black Internet AB, för att de tillhandahåller nätverk och internettjänster. De utgör medhjälp till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Ingen överraskning där heller, det är förväntat att de testar vart gränsen går - hur långt man kan dra medhjälp till medhjälp till medhjälp till medhjälp till medhjälps kedjan. 


Innan TPBdomen så hade jag mest skrattat fundersamt åt ett sånt här drag. Nu är jag rädd att de kommer att få rätt. Det är befängt och helt uppåt väggarna, men... 


 Jag vet inte vart gränsen, som skivbolagen snokar sig fram emot, kan tänkas finnas. De har redan för länge sen passerat området där jag trodde att den var. 


Har jag hamnat i ett gränslöst land? Vad är det som händer, och varför går det så snabbt?


Om någon hade talat om datalagringsdirektivet med mig för en fem år sedan så hade jag utgått ifrån att den var mer eller mindre störd. Något sådant skulle vi i Sverige aldrig kunna hitta på eller acceptera.

Om någon hade berättat att folk skulle slängas i fängelse för att de hjälpt andra att dela med sig, jag hade skrattat, skakat på huvudet och gått därifrån.


 Det går snabbt, det är svårt att hänga med på alla turer och det är svårt att förstå språket.

Man kokar grodan levande.

Gränserna för min integritet och min frihet snävas åt allt mer för var dag, men det går "så sakta" (men ändå så snabbt) att det är svårt att protestera. "Vi tar en meter här, det är lugnt va, du har ju flera hundra meter kvar." 

"Vi tar en meter här med, det är lugnt va, du har ju fortfarande flera hundra meter kvar."

"Vi tar en meter här också, en meter är ju inte så mycket att klaga på, en meter har du ju låtit oss ta flera gånger förrut." 


Och innan jag riktigt har förstått vad som händer så är alla mina metrar borta.

Man har tagit dem ifrån mig - och gett dem till företagen. 


Jag trodde att riskdagen och regeringen skulle vara av folket, för folket och över folket. Att deras uppgift på nåt sätt ändå var att ta hand om och skydda den enskilda individen mot företagen. Nu verkar den vara av företagen, för företagen och under företagen.


Företagen vill mig inte väl. De vill bara tjäna pengar, inget annat spelar någon roll.


Av Chris - 19 maj 2009 03:30

Det har gått lång tid sedan FRA-lagen klubbades igenom. Ändå är fortfarande en ovanligt stor mängd svenskar engagerade i frågan. Mer än varannan svensk.


Fast... Annars kan man ju lägga fram det som media gör. Det är intressant ändå - hur många andra lagar kan uppvisa ett ens närliggande intresseresultat så lång tid efter att de klubbats igenom?

Ändå väljer media att presentera det som något negativt, de får det att låta som att det är ovanligt få som bryr sig om FRA. Knepigt.

Av Chris - 19 maj 2009 03:08

När jag engagerade mig mer inom den feminstiska debatten så snackades det ofta om en offermentalitet hos feminister, särskilt hos dedära radikalfeministerna.


Men nu har jag faktiskt hittat ett gäng som har betydligt starkare offermentalitet än tom. radikalfeministerna.

Sverigedemokraterna, (även om Piratpartisterna börjar komma löjligt nära.)


Lite fria citat från SVTs youtube kanal.


Jag kommer rösta på SD den 7 juni! Skulle gärna ser fler svar från dem, eller är det möjligtvis så att de trampar SVT på tårna, fri telvition heter det va?


Ser bara ett svar från SD än så länge.. Mindre partier som FI och PP har fått svara 4-5 ggr. Kom igen nu SVT! SD måste få synas minst lika mycket som övriga småpartiet! Skärpning!


Släpp in Sverigedemokraterna in i debatten för sjutton! SVT borde skämmas! Eller står ni emot yttrandefriheten och emot demokratin.


Ta med Sverigdemokraterna! Det är ju tråkigt om man bara låter EU-vänliga partier få delta och svara på frågorna. Visa nu att ni inte agerar lika odemokratiskt som TV4!


Bojkottar ni Sd nu igen? Sd kommer att röra runt i etablissemanget. Det är hög tid för det. 


Varför får inte SD vara med?? Är detta demokrati? 


Jag vill att ni tar med Sverigedemokraterna. Kom igen nu, Humlesjö! Visa att MP och (S)(V)T också är demokratiskt. 


I en demokrati ska alla få komma till tals. Därför tycker jag att det vore lämpligt om ni tog med Sverigedemokraterna! 


För det faktum att det är så få svar från SD måste faktiskt bero på att SVT censurerar youtube och har sett till så att SDmänniskor inte får lägga upp filmclip. Det kan inte vara så att deras kandidater helt enkelt inte har brytt sig om att svara, nej, nej. Självklart inte. De är offer för yttre omständigheter.


Jag börjar tro att det är samma grej med alla insändare som SD inte har fått publicera. Man utgår ifrån att SD inte får insändare publicerade för att det inte syns så många insändare från SD, tanken att det kanske beror på att SDmänniskorna inte skriver insändare är ju befängd. 

Eller skoldebatterna de inte får delta i. SD dyker inte upp, alltså måste de vara förbjudna, det kan inte vara så att de bara inte orkade dra sig dit.


Jaja, jag kan mycket väl tänka mig att medierna baschar SD en del, men det här är ju faktiskt bara löjligt. Inte ens jag går på det. (Jag har faktiskt övervägt att sympatirösta på SD för att de behandlas så dåligt, nu är jag inte alls lika säkert på att de behandlas så dåligt, de kanske bara är lata och skyller på etablissemanget.)

Av Chris - 19 maj 2009 02:52

Jag läser en debattartikel av Jonas Gardell på sydsvenskan.

Jag förstår honom, jag förstår honom fullt ut. 


Jag skrev det här inlägget för några dagar sedan.


Det finns en del sakfel i hans artikel, jag tänker låta bli att gå in närmare på dem.


Jag tänker fokusera på:


"Det gör att man utan risk för påföljd kan hota med att skära halsen av mig och i detalj beskriva hur man ska skända mitt lik."


För det är så anonymiteten används. Så fort vi får möjlighet att vara anonyma haglar hoten. Jag har otroligt svårt att tro att internetz och anonymiteten till större del används för ett demokratiskt arbete än till att hota och vara så förbannat jävla elak mot andra människor. 


Anonymitet är bra, men vi har ju bortom allt rimligt tvivel bevisat att vi inte kan använda det. 


Så, kollektiv bestraffning, är det rätt väg att gå?


Nä.


Den rätta vägen är väl, som vanligt, den krångliga och jobbiga. Den som kommer att ta lång tid, kräva mycket svett, blod och tårar. Förmodligen en bruten arm eller två.


Man kan lösa problemet genom att förbjuda anonymitet, det är den lätta vägen.


Man kan också lösa problemet genom att gå till roten av varför vi har ett sånt behov av att få andra människor att må så dåligt som möjligt att det är det vi hänger oss åt så fort vi får en möjlighet att vara anonyma. Det är den jobbiga vägen. Det finns inte ens en väg, ingen upptrampad stig. Men det är ditåt jag vill gå. Vi kan inte låta anonymiteten tas över och skändas av dessa människor.  Men vi kan inte heller förbjuda anonymtiten, hur lockande det än må vara efter lite slösurfande. 


Det kommer alltid att finnas sätt att anonymisera sig på. Så det bästa måste vara att förhindra, eller åtminstone minska, den användning som bara går ut på att få andra människor att må så dåligt som möjligt. 

Av Chris - 19 maj 2009 01:39

Jag är ett ungt brottsoffer. Jag fick papper i brevlådan imorse om att det var så.

Polisen var inte sena med att höra av sig, det var dags för ett nytt "förhör" (det heter så även om man är brottsoffret va?) och att titta på bilder för att se om jag kunde identifiera några ur gruppen ungdomar som för några veckor sedan knivhotade mig.


Jag förstår det inte. De rånade mig inte. De försökte inte ens råna mig. Jag var på väg hem, fem meter från porten går jag förbi dem, eller de förbi mig. Fast så blev det inte. De stannade upp, drog knivar och förklarade att de kunde döda mig om de ville. Och hur kaxig var jag nu? (Mina föräldrar var också med, men jag utesluter dem ur min historia) De var inte ute efter pengar, mobiltelefon eller mp3spelare. De var ute efter maktkicken man förmodligen får när man har hotat någon till livet.


Samtliga var under femton år. 


Jag fick se sjutton bilder, inte utav ungdomar, utav barn. De såg så små och oskyldiga ut, men på dagarna härjar de omkring i Göteborg och knarkar och knivhotar folk. 


Dagens barn växer upp så snabbt. Undrar hur snabbt mina barn kommer växa upp?


När jag var i deras ålder hade jag knappt slutat leka med barbies (å andra sidan är jag en retard, så jag kanske inte räknas). Jag hade inte börjat sminka mig eller ens fundera på mitt utseende. Jag spelade Diablo 1 och lekte med mina vänner. Å andra sidan växte jag inte upp i någon storstad heller. 


Växer dagens barn verkligen upp snabbare? Eller har vi bara dåligt minne? Barnen kanske växer upp för sakta egentligen. 

Redan Sokrates (eller om det var Platon) beklagade sig över dåtidens ungdomar. 


Det kanske är något man gör - glorifierar sin egen barndom och fördömer dagens.

För att vara ärlig så var min barndom inte riktigt så fin. Jag har bara valt att försöka förtränga alla jobbiga passager. Att jag redan i den åldern hade blivit misshandlad ordentligt (jag anmälde det aldrig, gjorde mitt bästa för att dölja det, jag skämdes så mycket, jag tog på mig hela skulden.), att jag och mina vänner dessutom hade blivit skjutna efter, att jag faktiskt visste hur jag skulle få tag på knark om jag hade velat. Att jag redan blivit såpass mobbad i skolan att jag lagt grunden för en framtida social fobi. Att jag faktiskt redan då hade lagt grunden för att för längre tid framåt än mina samlade levnadsår skulle komma att misstro och hata andra människor. Att vara livrädd för dem. Att anse att andra människor är helvetet på jorden. 


Växer dagens unga upp för snabbt?


Jag vet inte. Jag vet att jag gjorde det, även om jag gärna vill inbilla mig annat. Jag föredrar att minnas den ljusa sidan, medan det är den mörka som har skapat mina jobbigaste personlighetsdrag. 


Det är svårt att förhålla sig till världen och nätverk och kontakter. När det man grubblar över är vilken mat man kan köpa för att den ska hålla sig så länge som möjligt så att man ska slippa behöva lämna lägenheten på några veckor. När det man ser fram emot med semestern är att kunna dra ner persiennerna, krypa ihop i ett hörn och gömma sig.


Och läsa massor, se på intressanta dokumentärer, tänka, blogga.  Men vad är kunskap värd om jag inte klarar av att dela den med andra?


Det var meningen att det här skulle bli ett blogginlägg, men det blev mer av ett dagboksinlägg. Saker blir sällan precis som man vill. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se