Det finns ett starkt stöd för en ny folkomröstning om Euron. Och att omröstningen skall hållas 2011 - medan vi fortfarande förmodligen befinner oss i en stark lågkonjunktur.

Vissa påstår att tiden mellan två folkomröstningar måste vara betydligt längre än den tid som gått sedan euroröstningen. Jag har inte riktigt greppat varför - eller vilken tid som är optimal. 

Man kan säga att stödet för Euron bara har uppkommit pga. lågkonjunkturen och att man därför borde vänta till "stabilare" tider innan en röstning genomförs.

Men är det verkligen mer "neutralt" att rösta om Euron under en högkonjunktur, den måste rimligtvis påverkar röstningen på sitt vis den med?

Det är som när man påstår att barnböcker med pappa-pappa-barn eller mamma-mamma-barn hjärntvättar och indoktrinerar barnen, medan alla mamma-pappa-barn böcker inte gör det. 

Att det är ett problem att barn som växer upp med föräldrar av samma kön löper risk att bli homosexuella (jag vet inte alls hur bra det här stämmer), men inte att det är ett problem att barn som växer upp med föräldrar av olika kön löper risk att bli heterosexuella. 

Att undantrycka sin sexualitet, aovsett om den är homo-hetero-bi, för att kunna passa in i normen är ett problem (särskilt om man mår dåligt pga det.). 

I fallet med Euron har man bestämt att högkonjunktur (och en därmed förväntat negativ inställning till Euron) är normen. Det är det neutrala och fina.

Jag tror att jag egentligen inte har problem med människor.

Jag gillar människor. 

Dels gillar jag människor som individer. När man träffar en annan människa på tu-man-hand så är den oftast helt okej. 

Jag gillar mänskligheten också. Även om vi börjar bli lite många. Jag är djupt fascinerad över pyramiderna, kinesiska muren, månvandringen, internet etc. Det är fantastiska saker vi kan åstadkomma, särskilt när vi arbetar ihop.

Men det är nog just det jag har problem med. Gruppmentaliteten. Människor som grupp. Hamnar jag i en grupp om 3 eller fler så vantrivs jag. Ordentligt. Människor är så otroligt annorlunda i grupper. De är inte flera olika individer, de är en grupp. En grupp som är som ett monster som får eget liv, grupptryck, social kontext. En individ i en grupp kan göra så otroligt mycket som hen aldrig skulle ha gjort om den var ensam, både bra och dåliga saker förstås. Fast jag ser mest de dåliga. Jag ser mest hur de medvetet gör illa andra människor. 

Hade jag varit beredd att ge upp pyramiderna, kinesiska muren, månvandringen, internet om människor hade börjat kunna vara lite snälla mot varandra för omväxlings skull?

Ja...

Jag förstår att andra inte tycker att det är en lika bra idé.

Det bästa är förstås att behålla pyramiderna, kinesiska muren, månvandringen och internet och ändå kunna vara lite snälla mot varandra. 

Människan är det enda djuret som tror att det är meningen att hon ska vara lycklig, alla andra djur bara är det. 

Jag känner mig motiverad att fortsätta på föregående post om misslyckad kommunikation i grupparbeten.

Man pratar ofta om hur mycket man vinner på att ha en mångfald i grupper. Att man riskerar groupthinking om individerna är för lika. Men att detta åtgärdas genom att man har en mångfald.

Det stämmer inte.

Det är inte så enkelt.

Man vinner inte automagiskt på att ha mångfald i en grupp. Det finns otroligt mycket att vinna på det, men det kommer inte naturligt eller av sig självt. Säg att man har en grupp om 8 personer, 4 är mer eller mindre lika i sitt tankesätt, de fyra andra representerar 4 andra sätt att tänka. Om man inte förstår att man inte alltid förstår varandra så riskerar man ändå att hamna i groupthinking. Majoriteten kommer inte att tillåta något annat sätt att tänka. Om någon tolkar vad som sägs på ett annat sätt så är det inte för att kommunikationen är fel, utan det är för att denna någon är lat, inkompetent eller en idiot. På det sättet vinner man inte på att ha mångfald i en grupp. Har man mångfald i en grupp som inte kan hantera det så har man bara mycket att förlora. Man uppnår groupthinking ändå, det blir otroligt mycket onödiga konflikter, och individer som inte tillhör majoriteten kommer inte att må bra då de ständigt kommer att ifrågasättas. (Istället för att man ifrågasätter kommunikationen.)

Så att slänga ihop en "mångfaldig" grupp utan att förklara lite grundläggande kunskaper om kommunikation och konflikthantering, det är ju att be om kaos. 

(Tankarna om detta har uppkommit ur en stor frustration över grupparbeten, för mycket läsning om kommunikation och konflikthantering, en 40 minuters diskussion om språkdistorsion på filsofiska rummet och att senaste V-Radio handlade om problemet med att människor inte förstår att de inte förstår varandra.

Jag är otroligt irriterad, säkert delvis för att jag har PMS men ändå.

Jag håller på med ett projekt. I en grupp om sex personer. Och missförstånden i kommunikationen börjar bli alltför många och allt för komplexa för att det ska vara roligt (det blir väl så när man närmar sig en deadline och inte riktigt anser sig ha tid att diskutera igenom saker närmare.). Dessutom är det bittert att jag upplever det som att det är jag som får skulden för alla missförstånd, it takes two to tango..

Det började med att vi utvecklade varsin del utav ett program. Vi kom fram till att delarna skulle vara klara datum x/y. Jag tolkade det som att delen skulle vara klar den dagen och att vi efter det skulle börja samköra delarna för att se om de arbetade bra tillsammans. En annan person i gruppen tolkade det som att samkörningen och testningen skulle vara klar det datumet och att delarna således skulle vara klara 3-4 dagar innan, som senast. Då han behövde min del för att testa sin så blev det en konflikt mellan oss då jag inte var klar när han förväntade sig att jag skulle vara klar. Ansvaret lades på mig som hade varit för lat för att skriva min del "i tid". Det blev ingen diskussion om problemet med kommunikationen.

Jag byggde databasarkitekturen och lät en tabell ha vissa attribut (kolumner) i en viss ordning. Efter det skrev samma person sin kod för att hämta och uppdatera attributen. Han ville dock ha attributen i en annan ordning. Databasen var klar. Men istället för att han bara ändrade ordningen på sina parametrar så fick jag ett i mitt tycke grinigt mail där det stod att det var fel på databasen och att jag var tvungen att göra om den och att det skulle gå snabbt för han var faktiskt tvungen att testa sin del nu snarast. (Men inte så snart att det var värt att byta plats på två parametrar) Så istället för att han kör en ctrl-x ctrl-v och så är allt klart så skulle jag tömma databasen (det var en grundläggande tabell som de andra tabellerna behövde), lägga in alla tabeller igen, lägga in alla testdata igen etc. "För det var fel på databasen." 

Här började jag bli riktigt pissed.

Sedan märkte vi att databasdesignen inte fungerade, det var lätt att göra om den så att den skulle fungera så jag gjorde det. Då blev det massa tjafs om att databasen inte längre följde ER-diagrammet vi hade gjort i början och så fick det ju inte vara. Jag försökte förklara att vårat program aldrig skulle fungera om vi följde ER-diagrammet, men det hjälpte inte. Vi fick inte bryta mot diagrammet, då var det bättre att programmet inte fungerade alls. 

Överlag så är jag väl inte så överdrivet förtjust i utvecklingsmodellerna som bygger på att man i förväg ska rita mängder utav diagram, även om jag förstår fördelarna med dem. Men när man är så jävla insnöad på diagrammen att man hellre bygger ett program som inte fungerar än bryter mot dem/uppdaterar dem... ja..?

Nu skulle vi lämna in en rapport, jag får en uppmaning om att uppdatera diagram. Jag tolkar det som att det är ER-diagrammet jag ska uppdatera, det är trots allt databasen jag har gjort mest av. Och att alla uppdaterar de diagram som representerar området/delen den har arbetat med. Men nu får jag veta att jag förväntas göra alla diagram. (Och att de också ska vara klara innan den deadline vi satt, för att alla ska hinna kolla igenom dem.) Jag tycker förstås att det går snabbare och smidigare om alla fixar diagram/dokumenteringen av den del den personen har gjort, istället för att nån ska börja gå igenom allt, det blir så lätt onödiga fel då, plus att det tar onödigt lång tid. 

Det jag är mest irriterad på är att jag inte tjaffsar om de här grejerna, jag tar inte upp kommunikationsproblemen tillräckligt mycket. Jag köper att det är jag som är lat istället för att försöka förklara att det är ett kommunikationsproblem, jag köper att "det är fel på databasen" istället för att börja tjafsa om att han kan ändra ordningen på sina parametrar. Jag tycker inte att det är värt jobbet. Det går ju mycket snabbare och smidigare att ändra på databasen än att börja tjafsa om det. Det är mycket lättare att skriva ihop sin del och skicka in den 3-4 dagar innan den överrenskomna tiden, än att börja diskutera vad vi egentligen menar med "deadline".

Det jag inte tänker på är att det bara blir värre och värre - om jag hade lagt lite mer tid i början på att tjafsa om kommunikationen etc. så hade jag kanske sluppit framtida irritationsmoment. Jag ser de som enstaka händelser istället för en del utav en bristande "kommunikations struktur". Och så är jag konflikträdd. 

I en annan grupp jag arbetat i var det "tvärt om" med deadlines etc. Om vi skulle ha ett möte för att diskutera någonting så förutsatte jag att alla hade läst igenom det vi skulle diskutera och satt sig in i det - andra i gruppen förutsatte att man skulle sätta sig in det under mötestiden. Att vi möttes, och sedan satte oss runt ett bord och läste var för sig, och sedan diskuterade. I gruppen jag arbetar i nu så hade man inte bara förväntats läsa igenom det man ska diskutera, utan även posta sina funderingar och tankar kring det några dagar innan mötet så att alla skulle ha möjlighet att fundera igenom det.

Det är svårt att veta vad som gäller i olika grupper. Alla ord kan betyda så himla mycket olika grejer och alla människor tolkar in olika saker i ord och meningar.

Det är egentligen inget problem. Problemet uppstår först när man inte förstår det och inte kan diskutera det utan utgår ifrån att människor som inte tolkar in samma saker som en själv i olika ord och meningar är lata, inkompetenta etc. Man måste förstå att konflikter i många fall, om än inte alla, bara handlar om kommunikationsproblem och hantera det därefter.

Jag kom just in från en lunchpromenad.

Under min lunchpromenad möttes jag utav mycket politisk reklam, inför EU-valet. Från partierna som anser att det är fel att göra reklam i tv.

Varför är det fel att göra reklam i tv, men helt Ok att göra reklam på internet, i tidningar, i det "offentliga rummet" etc.?

"I TV kan bara de som har råd annonsera." Samma sak gäller väl all annan reklam, för den är väl inte heller gratis?

"I TV kan exv. TV4 bestämma vilka som får synas." Samma sak gäller väl alla andra ställen med - jag vet inte vem det är som bestämmer över det offentliga rummet, men jag antar att någon gör det. Jag har lätt att tro att exv. SD aldrig skulle få annonsera där.

"I TV kan man inte komma undan reklamen, den prackas på en, den är inte valfri." Dels så är det väldigt lätt att zappa. Dels så gäller väl samma sak alla andra ställen med - även om det kanske kan anses vara lättare att undkomma om man slipper ljudet. Det är lättare att låta bli att titta på någonting än att låta bli att lyssna på någonting. Men det är ju väldigt lätt att zappa, gå på toa, surfa lite, läsa en bok... - tittar folk öht på tv-reklamen idag?

Såg just ett Law & Order avsnitt som behandlade producentens ansvar för brott som sker under (på grund av) en dokusåpeinspelning. Producenten befanns skyldig.

Vilket får mig att tänka på Ballar av Stål. De har ju just friats, för en liknande sak. De har en programidé som går ut på att folk ska bryta mot lagen. Men det är alltså inte något brottsligt. 

Vilket ansvar har producenten för brotten som begås under inspelningen av programmet?

Tja, jag har väl svårt att tro att människorna skulle begå brotten om de inte fick betalt för det. Senast jag kollade var det olagligt att betala någon för att begå brott. Men det gäller visst inte om det är ett företag som gör det. Eller jo, det gör det ju visst. Men inte om det är i underhållnings syfte.

Hur långt från Colosseum är vi, egentligen?

Kan vi verkligen kalla en värld, där sånt här är underhållning, för civiliserad?

Jag kan köpa Robinson, Big brother och alla de där dokusåporna. De drabbar ingen "oskyldig" och de bryter inte mot lagen. Men när underhållningsprogramidéer går ut på att man ska ge sig på helt oskyldiga människor och utsätta dem för brott  - då har man gått för långt. Kalla mig för moralpanikskärring om ni vill, men min gräns går där. 

Och jag kan verkligen inte förstå varför det är Ok att begå brott så länge brottet spelas in och visas för allmänheten.

Jag hade gärna sett ett samarbete mellan fp, c, mp och sen v, framförallt hade det blivit ett intressant samarbete. M och S har spelat ut sina kort, vi har synat dem, vi vet att de bluffar, varför ska vi låta dem fortsätta dra in pott efter pott? KD har jag inget till övers för. Att överhuvudtaget komma på idén att blanda religion och politik finner jag befängd.

Att ha en religion och en egen tro är helt ok, det finns det inget negativt med. Men när man vill pracka på andra en religiös tro eller religiösa värderingar så blir det fel. Frågan är väl iofs om det är mer fel än när man försöka pracka på folk värderingar som inte är religiösa? Egentligen är all politik befängd om man följer mitt resonemang :) Fast det tycker jag ju också iofs...

 En sådan regering är väl dock inte möjlig. Partierna är för olika i frågor som anses vara viktigast. Men om de hade släppt det här med partiet ett tag och försökt förstå varandra och lyssna på varandra tror jag att det hade kunnat bli bra. Men när det är viktigare vem som gör något, än att något blir gjort så händer inte särskilt mycket.

Jag slötittade lite på Agendas partiledardebatt ikväll. Det sades väl inte så mycket nytt egentligen.

Eller jo, Reinfeldt förklarade ju sitt "Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration" med att polisen inte skulle jaga en hel ungdomsgeneration, företagen hade han hela tiden tänkt skulle få möjligheter att jaga ungdomsgenerationen.

Om man inte menar det man säger, så kan man väl åtminstone säga det man menar?

Det intressantaste var väl det som pågick bakom kulisserna. Partiledardebatten var en EU-debatt fram tills det att JL, PP, FI och SD också ville vara med. Då blev det en partiledardebatt, bara för riksdagspartierna. Tre dagar innan röstningen till EU-parlamentet drar igång. Så har man inte en EU-debatt, utan en inrikespolitiskdebatt bara för de redan invigda. SVT hade väl kunnat visa lite stake och sagt som det var istället? Att de inte ville göra mer reklam åt de oetablerade partierna. 

Om SVT hade varit public service (De är väl ungefär lika mycket public service som FRA "domstolen" är en domstol) så hade det varit självklart att ha en debatt mellan de partier som väljarna är intresserade av inför det här valet. Inte vilka de var intresserade av i ett val för fem år sen. Mycket händer på fem år. Man hade följt opinionssiffrorna och tagit in de partier som fått högst stöd. Det är ju ändå de som väljarna är mest intresserade av. Sedan förstår jag att det måste finnas en begränsning i hur många partirepresentanter som man kan ta in i en debatt. Att ta in alla 22 partier som har beställt valsedlar skulle säkert bli lite rörigt. Tycker man att sju partier är en bra debattgrund så plockar man in de sju partier som har fått bäst resultat i opinionsundersökningarna. Så jädra svårt är det inte. Inte om man är public service.

Är man regeringens och riksdagens propagandamaskin är det desto svårare.