Nationalistiska människor, de som hävdar att Sverige är det bästa som hänt världen. Att det på något sätt skulle vara ett problem om ljushyade/ljushåriga/blåögda människor försvann genom "evolutionen". Människor som jag gärna hade velat kalla rasister, men som inte ser sig själva som rasister.

Många av dem är ändå relativt till vänster vad gäller pengafördelningen. Hade de varit riktigt radikalhöger i den frågan hade det varit lättare att förstå.

Men, nej. Vi i "Sverige" har ett ansvar att ta hand om varandra - barn kan ju inte välja sina föräldrar.

Däremot så är det ju självklart att människor kan välja vilket land de kommer födas i. Är man så dum att man väljer att födas i Afganistan så får man ju skylla sig själv.

Jag förstår det inte. Hade man hävdat att barn vars föräldrar är kriminella/fattiga/döda/etc hade fått skylla sig själva så hade jag kunnat förstå resonemanget att låta människor som blivit födda i andra länder få skylla sig själva.

Sedan diskussionen om det blåögda/ljushyade/ljushåriga "arvet". Diskussionen går starkt om huruvida "det mörka" är mer dominant och således kommer att ta över om vi börjar med äktenskap och banafödsler över "gränserna".

Det intressanta är att diskussionen helt handlar om huruvida "det mörka" är dominant eller inte. Konsensus råder kring att det är ett problem om "det ljusa" skulle försvinna bort med åren.

Jag kan inte förstå att det råder konsensus om en sådan sak.

Det var samma sak när man diskuterade homoadoptioner.

En av diskussionerna hamnade runt om barn med homosexuella föräldrar löpte större risk att bli homosexuella än andra. Diskussionen fokuserade helt på hur stor risken var, eller om den fanns.

Konsensus var ändå att det var ett problem om vi fick fler homosexuella i samhället.

Jag tycker förstås att det är skit samma om barn till homosexuella skulle bli "mer" homosexuella än andra barn. Det spelar väl ingen rolll?

Vilket får mig till slutsatsen: Det är inte alltid vad som diskuteras som är det intressanta. Intressantare kan vara det som inte anses behöva diskuteras. 

Några tankar om rökning på uteserveringar.

 (Frivilliga) Rökfria uteserveringar hade jag uppskattat. Men sen slog det mig - många ickerökare umgås med rökare. Dessa rökare kommer att se till att hela gruppen går till ett ställe där rökning är tillåten (ickerökarna som vill slippa rökningen är för konflikträdda för att protestera). När rökarna sedan efter maten känner suget komma så kommer inte ickerökarna som vill slippa rökningen att protestera, att be dem vänta till senare. Det är de för konflikträdda för att göra. 

Och det är förstås mycket bättre att gå till pappa staten och gnälla om rökarna än att artigt be dem röka senare/gå bort en bit eller att förmå hela gruppen att gå till ett rökfritt ställe.

Är det konflikträdslan vår svenska förbudshysteri kommit upp ur?