Jag är medlem i piratpartiet (Även om det känns som att jag ångrar det minst 10 gånger om dan)och har därmed rätt att sätta ihop en lista över kandidater till riksdagsvalet. En lista med folk som jag vill ha.

Upp till 22 namn ska vara på listan.

Det finns ungefär 200 kandidaturer.

Jag blev först mycket sugen på att sätta ihop en lista, det verkar vara ett mycket intressant sätt att få till lite demokrati inom partiet på.

Sedan insåg jag det. 200. 200 personer. Varifrån ska jag ta den tiden som krävs för att kunna göra en rättvis värdering utav 200 personer?

(Och om jag inte gör det- utan går efter de som skriker högst (men ändå bra) på forumet, så.. tjaa...då kommer jag aldrig att sluta ångra mig.)

Jag kände mig relativt paralyserade vid den tanken. 200.

Så jag kom att tänka på Barry Schwartz on the paradox of choice

och särskilt studien han nämner ungefär från minut 8 (om man inte orkar se hela hans tal, men det är värt det, om man gör det). 

"With so many options to choose from, people find it very difficult to choose at all"

Vilket var ungefär som jag kände det.

Men jag ska försöka rota runt i det hela och ändå komponera en lista - minskar jag folken på listan så blir det åtminstone lite lättare :)

Piratpartiet har svårt att locka kvinnor till riksdagen. Av ungefär 150 (jag chansar vilt här) kandidaturer är 23 av sådana där människor med fitta.

Det anses vara ett problem. Man (Partiledningen?) vill ha minst 40 kvinnliga kandidaturer. Jag blir förstås skeptisk, min människosyn är väldigt negativ.

Vill piratpartiet ha fler kvinnor för att det "ser bra ut", för att slippa medias attacker?

Jag ger inte så mycket för ageranden som sker bara för syns skull, oavsett om de är bra eller dåliga. Jag antar att jag värderar uppsåt mycket högre än handling.

Om det å andra sidan faktiskt handlar om att de vill få in en diversifierad grupp till riksdagen, för att minska homosocialitet och alla problem som det faktiskt medför. Då är det en imponerande gest.

(Men vart är isåfall uppropen för invandrare, handikappade, blinda, rödhåriga, grönögda?)

I ett svar på nyhetsinlägget om att kandidaturtiden förlängs skriver CJ Rehbinder om att det är en underliggande problem (könsbaserad uppfostran) som påverkar antalet kvinnliga kandidater.

Det låter ju rimligt, jag är inte den som inte tror att flickor och pojkar behandlas olika under uppväxten.

Men vänta lite nu - om man studerar statistiken över könsfördelningen (det finns tyvärr ingen statistik över invandrare, handikappade, blinda, rödhåriga eller grönögda) piratpartiets medlemmar så är ungefär 12% kvinnor.

Om 23 personer av ca 150 (jag är otroligt osäker på den siffran, men hittar inte någon räknare över antalet kandiderande och senast jag såg den låg det runt 143) är kvinnor, så är 15% av kandidaterna kvinnor.

12% av medlemmarna.

15% av kandidaturerna.

Finns det verkligen en orsak att börja snacka om att det finns ett underliggande problem som gör kvinnor mindre benägna att kandidera - utifrån dessa (något osäkra) siffror är ju kvinnor snarare mer benägna att kandidera?

Det finns ytterligare en effekt av det här.

Jag är kvinna. Jag är medlem i piratpartiet. Jag skulle kunna kandidera. Men efter den här... uppmärksamheten? (på antalet kvinnor) så skulle jag, om jag blev invald, aldrig kunna släppa tanken på att jag bara blev invald för att jag har en fitta, att jag inte är där för min kompetens. Att jag är där för att det ser bra ut.

Jag hoppas att de kvinnor som blir inröstade inte är lika oroliga och paranoida som jag.

Jag funderade på att kandidera bara för att fylla upp kvinnakvoten och sen inte bry mig så mycket, men om man nuändå ska vänta in 40 kvinnliga kandidaturer kanske det är bättre att de går till 40 kvinnor som är helhjärtat motiverade att kämpa för att ta sig in i riksdagen.

Inte en lat slacker som heller raidar än dyker upp på mötet när Anna och Rick besökte kommunen, trots att hon bor knappt 100 meter från möteslokalen. (Men det var nog rätt val, ändå.)