Tänk dig att du har fastnat på fel sida utav ett minfält.  Du är omringad utav minor, men har allt du behöver i fråga om mat, vatten och skydd från vädret.

Du vill till andra sidan - men det är en stor risk att ta. Du kan lika gärna dö som ta dig över. 

Så du bestämmer dig för att stanna kvar på din skyddade plätt. 

Sen kommer några personer och ställer sig nära fältet på andra sidan. De förklarar att det finns många fler personer som är fast, omringade utav minor. Om du bestämmer dig för att försöka gå över, oavsett om du klarar det eller ej, så kommer det att kunna hjälpa andra människor att ta sig över. 

Personerna på andra sidan lovar att försöka hjälpa dig - men du vet inte om de är ute efter att hjälpa dig eller att utveckla en teori om hur människor ska ta sig över minfälten för att sedan kunna tjäna pengar på den. De kanske har allt att vinna på att offra dig?

Skulle du ge dig ut i minfältet? (Det finns ändå hundratals människor som befinner sig i din situation som du har möjlighet att hjälpa...)

Under midsommarkvällen dök det också upp en liten diskussion om hur mycket av en människa som är biologi och hur mycket av en människa som är miljö.

Folk talade i termer som 20/80 eller 30/70.

Det slog mig att jag tror inte att det finns någon sådan skillnad. Jag tror att miljön helt "bestämmer" hur stor del som kommer att bli miljö och hur mycket som kommer att bli biologi.

De har nu hittat en gen som tydligen visar om man har anlag för alkoholism. Men oavsett hur stort anlag man än har för alkoholism så är det väldigt svårt att bli alkoholist utan att komma i kontakt med alkohol.

Det pratas en hel del om tävlingsinstinkt också. Det kan säkert vara möjligt att det finns en del "tävlingsinstinkt" råkodad in i oss - den kanske sätter ett glastak, ett maxvärde, alternativt en nivå för hur lätt man har att ta till sig något - man kan komma lika långt som alla andra, men det går snabbare/långsammare. Men sedan är det helt upp till de sociala omständigheterna att uppmuntra vissa specifika beteenden som samhället anser vara åtråvärda.

Jag tror inte att det finns några förhållanden - biologi och miljö är inte som olja och vatten utan som salt och vatten. 

Däremot så verkar det vara väldigt populärt för folk att skylla sina tillkortakommanden på biologi - en gång i tiden var det djävulen, nu är det biologin. 

En man som är aggressiv skyller på testosteronet för att slippa ta sitt ansvar. En tjej som är aggressiv kan skylla på pms för att slippa ta sitt ansvar.

Jag tror inte att det finns något "pmshumör". Lika lite som jag köper att man blir aggressiv av testosteron. 

Pmshumör tror jag tjejerna får för att de under den perioden i månaden inte anser att de behöver lägga band på sig. De kan släppa ut sina känslor mer, för det är ju pmsen det handlar om - det är inget de behöver ta ansvar för.

Grejen är att det finns en hel del kulturer där det inte finns något pmshumör över huvud taget. 

Jag vet själv att jag kan ha ett hemskt humör när jag har pms - men jag har också märkt att det mer handlar om att jag låter mig själv ha ett sånt humör, jag låter mig själv göra dumma grejer. Jag vet ju att jag blir förlåten så fort jag säger pms.

Samma sak med testosteron. Det är bara en dålig bortförklaring från killar som inte klarar av att ta ansvar för sina handlingar. Det finns en hel del studier där man gett ena gruppen testosteron och andra gruppen placebo. Båda grupperna visade ett mycket aggressivare beteende än innan, men båda grupperna blev också precis lika mycket aggressivare.

Min teori är att de slutade ta ansvar för sitt beteende, de lät sig gå över gränsen. Det var ju inte deras fel, det var ju testosteronet. Det var ingenting de kunde påverka.

Nä, när folk börjar ta ansvar för sitt beteende och slutar skylla på biologi (eller religion, eller någonting annat) så har vi nog kommit ganska långt.

Under midsommarnatten avlyssnade jag en diskussion om psykiska sjukdomar. Den började med att handla om psykopati, men gick sedan över på socialt oacceptabelt beteende, eller psykiska sjukdomar.

Socialt avvikande beteende kanske. 

Jag har otroligt svårt att acceptera att det finns psykiska sjukdomar över huvud taget. Just det faktum att om du är sjuk i Jämtland så betyder inte det att du är sjuk i Skåne, och är du sjuk i Sverige så är du ändå förmodligen inte sjuk i Norge. (Det varierar otroligt mellan olika landsting vilka personer som anses behöva tvångsvårdas - och i Sverige tvångsvårdas otroligt många fler (4-10 ggr så många) personer som i Norge, Finland eller Danmark. Sverige har dessutom en riktigt ful historia vad gäller synen på och hanteringen av socialt avvikande personer.)

Och om en person med ett visst beteende var sjuk 1947 så betyder inte det att en person med samma beteende är sjuk 2009.

 Länge har vi betraktat alla människor som avviker från normen som sjuka. Sjuka just för att de avviker från normen. Hade normen sett annorlunda ut hade dessa människor varit friska, medan andra hade varit sjuka.

Grejen med psykiatrin och psykiska sjukdomar är att det inte finns någon "återupprepbarhet". Är du sjuk ena dagen enligt en läkare så innebär inte det att en annan läkare behöver anse att du är sjuk. Om en läkare råkar ha en dålig dag så kan det betyda att du blir inspärrad en vecka eller två.

Det finns ingenting som ens påminner om vetenskap inom psykiatrin. Personer som inte passar in i samhället är sjuka bara, så är det. Oavsett om det är homosexuella som ska låsas in eller  "genetiskt avvikande" som ska tvångssteriliseras. 

Idag är det andra sorters människor vi ger oss på och straffar, men på precis lika svag grund som innan.

Samhället vi lever i är inte så himla friskt.  

Jag vet inte om de gör det med flit, eller om det bara blir så. Men ibland får DN till riktigt fina kombinationer utav rubriker.

Efter The Pirate Bay domen version 1.

"Fyra män dömda till ett års fängelse och 30 miljoner i skadestånd för medhjälpt till brott mot upphovsrättslagen."

Lite längre ner på sidan:

"Hundratals personer torterade utav [kommer ej ihåg]. Åtal kommer inte att väckas."

För några dagar sedan.

"15 poliser tillsätts för att utreda fildelningsbrott."

"Åtalet i den största muthärvan i Sverige under modern tid läggs ned, polisen har för lite resurser."

 Jag undrar vad som står i ACTA-dokumentet egentligen. Det sägs att det ska innehålla regler om "hårdare tag" vad gäller piratkopiering (inte bara vad gäller digitala grejor). 

Men vad ska de göra?

I Frankrike har de redan skickat in militären mot fildelare. Man tvingar tidningar att hålla artikelserier om hur hemskt det är med fildelning och hänga ut dömda fildelare. Fildelare som döms (utan att ens behöva få en riktig rättegång...) kan dömas till miljonbelopp i skadestånd och längre fängelsevistelse än vad våldtäktsmän och misshandlare får.

Så vad är det för "hårdare tag" som är på gång egentligen?

Straffen är redan så surrealistiska att de nästan är att betrakta som konst.

Jag har funderat mer på det här med hot och straff. Ibland känner jag mig som en konservativ kristdemokrat.

Jag anser att vi har ett problem. Människor är elaka mot varandra. På internet passar man på att begå brott för att man "vet" att man inte kommer att straffas för dem. 

Det är det som är kärnan i problematiken. Enda anledningen till att dessa individer låter bli att begå brott är pga. rädslan för att straffas för dem.

Respekten och medkänslan med andra människor är obefintlig.

Jag har fått för mig att det är så uppfostran och uppväxten ser ut "numera". Hot och straff. 

Vi säger åt våra barn att inte mobbas för då får de inte godis på lördag - inte ett ord om andra människor och deras känslor. (Nåja, en del sådant prat är det väl, men förmodligen på tok för lite.)

Vi ska inte stjäla en cykel för då kommer polisen

Vi ska inte mörda, för då hamnar vi i fängelse.

Vi ska äta upp våra grönsaker, för annars får vi inte se på barnprogram.

Vi ska komma hem från festen i tid, annars får vi utegångsförbud.

När anledningen till att man inte gör en handling är hot om straff så blir det väldigt lockande att göra den handlingen, särskilt om man tror sig vara skyddad från straffet.

Om man däremot förstod varför det är fel att göra handlingarna, då skulle man inte göra dem heller. (Det är skillanden mellan att förstå och att veta. Att veta det rätta innebär inte att man gör det rätta, att förstå det rätta innebär att man gör det rätta)

Varför förklarar vi då inte för våra barn varför det är fel att mobbas, varför förklarar vi inte varför det är fel att stjäla cyklar, varför förklarar vi inte varför vi vill att de ska äta grönsaker eller vara hemma i tid?

"De lyssnar inte". Förklara bättre då!

Men vi har inte tid med det. Vi har inte tid att uppfostra våra barn till människor.

Det finns vissa forskare som hävdar att vi aldrig sedan stenåldern har haft så lite "fritid" som vi har idag.

Vi behöver mer tid att ägna åt våra relationer. 

Nu går man upp klockan sex, stressar igenom frukosten, går till jobbet, jobbar en lång dag, slutar jobbet, åker och handlar mat, kommer hem, klockan är närmare sex igen (om inte mer), vi är trötta och griniga. Vi slänger ihop en middag, frågar vad barnen har gjort idag. Sätter sig vid tvn. Ser massa reklam som förklarar för en hur dålig man är (och hur mycket bättre man skulle bli om man köpte just deras produkt). Sen fortsätter det så. 

Genomsnittsamerikanen ser på tv-reklam 1timme/dag. Svensken kan inte vara så långt borta (Om vi bortser från piraterna, Yarr).

Vi kan inte hålla på såhär. Det är galet.

Jag är inte intresserad av att skicka hem mammorna till hemmet, däremot så vore det intressant om båda/alla föräldrarna i ett hushåll arbetade 4h/dag.

Fast det är klart. Den heliga tillväxten skulle minska. Och tillväxt är politikernas sätt att mäta kukstorlek. Så inom några år jobbar vi väl 10-12h/dag, allt i den heliga tillväxtens tecken.

Ouch. Hot och Straff var det. Det funkar inte. Vi vet det. Men vi har inte tid för något annat. Därmed kommer vi att få det samhälle vi förtjänar och skapar.  

Jan Björklund går snabbt framåt - fast det är val om ett år och då gäller det att kunna visa resultat.

Det senaste är tydligen dels att elever ska kunna tvingas att gå ett extra år i grundskolan om det behövs och dels att elever med godkända betyg inte ska "få" läsa upp dessa på komuvx.

 Spontant är jag förtjust i båda förslagen.

Jag anser att det är samhällets plikt att se till att ungdomarna har "tillräckliga" kunskaper för att fungera i samhället. Jag hade gärna sett en möjlighet att tvinga elever att gå om skolan tills de har dessa kunskaper - oavsett hur lång tid det skulle ta. 

Sedan håller jag förstås med om att det rimliga är att arbeta preventivt och förhindra att ungdomar hamnar i en situation där de behöver läsa om något år.

Men oavsett hur mycket resurser skolan får så tror jag ändå att det kommer att finnas elever som behöver mer tid. Då ska vi kunna ge (tvinga) dem det.

Det vore bra att ändå öppna upp för möjlighet till praktikår för de riktigt skoltrötta. 

Till det andra förslaget. Det är inte alls så illa som media försöker blåsa upp det.

Man kommer fortfarande att kunna förbättra sina betyg, om man vill det. Däremot så kommer man inte att få betalt för det, och man kommer inte att få betald utbildning för det.

Däremot så anser jag att man ska ha möjlighet att läsa till kurser som man har missat (särskilt nu när högskolekompetensen tas bort) och att läsa upp icke godkända kurser.

Vilket sätter mig i en "prekär" situation.

Jag gillar idén, men den är helt onödig, den kommer inte att få någon praktisk verkan.

De elever som tycker att det är viktigt med MvG i allt kommer att kugga kurser med flit för att få läsa upp dem senare.

De som inte varit så förutseende, och behöver ett högre betygssnitt för att kunna läsa vidare, kan enkelt välja andra kurser de inte redan har läst för att få MvG i dem och få ihop sina betyg.

Å andra sidan så gillar jag det andra alternativet, med de inte så förutseende eleverna. Det skulle innebära att eleverna får en bredare kunskapsbas att stå på. I mina ögon är det något väldigt positivt - men det är nog inte det Björklund är ute efter. 

Vad är demokrati egentligen?

Vad menar man när man säger att man är "för" demokrati?

I allt för många fall så kommer det senare fram att personen som är "för" demokrati bara är "för" den så länge rätt parti, eller rätt partier, "vinner".

Det har inte ett jävla piss med demokrati att göra.

Demokrati är, för mig, "att även om man hatar någons åsikt så ska man vara beredd att dö för dennes rätt att framföra den." Är man inte det, så är man inte för demokrati heller.

Jag blev först jätteglad när jag läste tråden om Samarbete med valsedlar på piratpartiets forum.

När jag läste svaren blev jag mörkrädd och skrev ihop ett mail om att slippa mitt medlemsskap i den klubben.

Att alla partiers valsedlar kommer ut till vallokalerna är något dåligt, en nackdel. Människors fria val är en nackdel. För då kanske de röstar på något annat än piratpartiet. Därför ska man inte medverka till att se till att alla partiers valsedlar kommer ut. (Finns det verkligen människor som har ett sådant demokratiförakt?)

Man ska inte se till att alla partiers valsedlar kan finnas åtkomliga för alla - för att "andra partier" tjänar på det.

Och sedan har dessa personer verkligen mage att klaga på att de etablerade partierna håller de oetablerade utanför arenan. Piratpartisterna är ute efter att göra precis samma sak - så fort de har kommit in på arenan. Då kommer alla klagomål om "odemokratiska processer" att tystna. Då kommer de att kämpa stenhårt för att se till att andra oetablerade partier ska få någon som helst demokratisk möjlighet - det kan de ju förlora röster på.

Skäms!

(Note to self: Till riksdagsvalet kan jag dela ut Nationalsocialistisk fronts sedlar om de har några, jag kan dela ut "islamistiska baksträvandepartiets" sedlar om det finns ett sådant parti. Det enda parti jag verkligen inte tänker dela ut åt är Piratpartiet. De har visat med all önskvärd tydlighet att de inte är intresserade av något som ens påminner om demokrati. Det räcker så.)

(Ja, jag överdriver. Jag är så otroligt besviken på mig själv för att jag återigen har låtit mig lurats att tro på människor som säger att de är för demokrati. Jag gick lyckligt iväg och delade ut valsedlar, som en lurad liten myrslok. Men nu bekänner de färg och visar att det enda som spelar någon roll är makten, makt, makt, makt. Ingenting annat. 

Johan Lundberg, som kom med förslaget, ska dock ha en ros!)

Det kanske är dags för mig att sluta vara så naiv och godtrogen. =/

Jag vet inte om det är för att jag är könsmogen, men jag har funderat mycket kring barnaskaffande de senaste veckorna.

Och hur ett eventuellt barnaskaffande skulle påverka mig.

Det började med att jag vägde för- nackdelar angående att leva i en RBE-stad och insåg att mina barn skulle få drastiskt minskade valmöjligheter om jag lät dem växa upp där.

De skulle få otroligt svårt att ta sig ut i övriga världen och leva i övriga världen, om de skulle vilja det.

Så jag börjar fundera på skolor och utbildning. Visst, man kan skicka iväg ungarna till universitet i "den andra" världen - men då måste man betala. Och om jag har levt hela mitt yrkesverksamma liv i en RBE-stad så har jag inga "pengar".

Det kommer förstås poppa upp universitet i RBE-städerna som ger möjligheter att arbeta i "den andra" världen. Men det kommer att ta tid - och utbudet (valmöjligheterna) kommer kanske inte vara de bästa.

Alternativen är väl att jobba ihop en mindre förmögenhet i den kapitalistiska världen och sedan spara den till barnen - men då hinner jag nog skaffa barn innan jag kan bege mig till en RBE-stad.

Så ska jag vänta tills mina barn har flugit ur huset innan jag beger mig?

Då kommer nästa problem. Jag skulle vilja jobba i tredje världen, med ungdomar och utbildning (i någon variant). Då kommer jag kanske att satsa mer på andras barn än mina egna - hur ska jag förklara det för dem?

Jag slits mellan hur mycket jag ska bry mig om vad jag vill respektive ge mina eventuella barn så goda förutsättningar som möjligt. Men om jag ger mina barn så goda förutsättningar som möjligt så innebär det att jag inte ger andra barn bättre förutsättningar.

Så jag tror inte att det skulle vara bra för mig att skaffa barn. Det skulle distrahera mig från att göra det jag tycker att jag behöver göra.

Men det är väl ett problem som kommer att lösa sig med tiden - oavsett om jag skaffar barn eller inte. 

Men jag tror att det vore bra för RBE-er att få upp universitet som gör det möjligt för barn och ungdomar att klara sig ute i den "andra världen", ändå.