Senaste inläggen

Av Chris - 19 maj 2009 03:08

När jag engagerade mig mer inom den feminstiska debatten så snackades det ofta om en offermentalitet hos feminister, särskilt hos dedära radikalfeministerna.


Men nu har jag faktiskt hittat ett gäng som har betydligt starkare offermentalitet än tom. radikalfeministerna.

Sverigedemokraterna, (även om Piratpartisterna börjar komma löjligt nära.)


Lite fria citat från SVTs youtube kanal.


Jag kommer rösta på SD den 7 juni! Skulle gärna ser fler svar från dem, eller är det möjligtvis så att de trampar SVT på tårna, fri telvition heter det va?


Ser bara ett svar från SD än så länge.. Mindre partier som FI och PP har fått svara 4-5 ggr. Kom igen nu SVT! SD måste få synas minst lika mycket som övriga småpartiet! Skärpning!


Släpp in Sverigedemokraterna in i debatten för sjutton! SVT borde skämmas! Eller står ni emot yttrandefriheten och emot demokratin.


Ta med Sverigdemokraterna! Det är ju tråkigt om man bara låter EU-vänliga partier få delta och svara på frågorna. Visa nu att ni inte agerar lika odemokratiskt som TV4!


Bojkottar ni Sd nu igen? Sd kommer att röra runt i etablissemanget. Det är hög tid för det. 


Varför får inte SD vara med?? Är detta demokrati? 


Jag vill att ni tar med Sverigedemokraterna. Kom igen nu, Humlesjö! Visa att MP och (S)(V)T också är demokratiskt. 


I en demokrati ska alla få komma till tals. Därför tycker jag att det vore lämpligt om ni tog med Sverigedemokraterna! 


För det faktum att det är så få svar från SD måste faktiskt bero på att SVT censurerar youtube och har sett till så att SDmänniskor inte får lägga upp filmclip. Det kan inte vara så att deras kandidater helt enkelt inte har brytt sig om att svara, nej, nej. Självklart inte. De är offer för yttre omständigheter.


Jag börjar tro att det är samma grej med alla insändare som SD inte har fått publicera. Man utgår ifrån att SD inte får insändare publicerade för att det inte syns så många insändare från SD, tanken att det kanske beror på att SDmänniskorna inte skriver insändare är ju befängd. 

Eller skoldebatterna de inte får delta i. SD dyker inte upp, alltså måste de vara förbjudna, det kan inte vara så att de bara inte orkade dra sig dit.


Jaja, jag kan mycket väl tänka mig att medierna baschar SD en del, men det här är ju faktiskt bara löjligt. Inte ens jag går på det. (Jag har faktiskt övervägt att sympatirösta på SD för att de behandlas så dåligt, nu är jag inte alls lika säkert på att de behandlas så dåligt, de kanske bara är lata och skyller på etablissemanget.)

Av Chris - 19 maj 2009 02:52

Jag läser en debattartikel av Jonas Gardell på sydsvenskan.

Jag förstår honom, jag förstår honom fullt ut. 


Jag skrev det här inlägget för några dagar sedan.


Det finns en del sakfel i hans artikel, jag tänker låta bli att gå in närmare på dem.


Jag tänker fokusera på:


"Det gör att man utan risk för påföljd kan hota med att skära halsen av mig och i detalj beskriva hur man ska skända mitt lik."


För det är så anonymiteten används. Så fort vi får möjlighet att vara anonyma haglar hoten. Jag har otroligt svårt att tro att internetz och anonymiteten till större del används för ett demokratiskt arbete än till att hota och vara så förbannat jävla elak mot andra människor. 


Anonymitet är bra, men vi har ju bortom allt rimligt tvivel bevisat att vi inte kan använda det. 


Så, kollektiv bestraffning, är det rätt väg att gå?


Nä.


Den rätta vägen är väl, som vanligt, den krångliga och jobbiga. Den som kommer att ta lång tid, kräva mycket svett, blod och tårar. Förmodligen en bruten arm eller två.


Man kan lösa problemet genom att förbjuda anonymitet, det är den lätta vägen.


Man kan också lösa problemet genom att gå till roten av varför vi har ett sånt behov av att få andra människor att må så dåligt som möjligt att det är det vi hänger oss åt så fort vi får en möjlighet att vara anonyma. Det är den jobbiga vägen. Det finns inte ens en väg, ingen upptrampad stig. Men det är ditåt jag vill gå. Vi kan inte låta anonymiteten tas över och skändas av dessa människor.  Men vi kan inte heller förbjuda anonymtiten, hur lockande det än må vara efter lite slösurfande. 


Det kommer alltid att finnas sätt att anonymisera sig på. Så det bästa måste vara att förhindra, eller åtminstone minska, den användning som bara går ut på att få andra människor att må så dåligt som möjligt. 

Av Chris - 19 maj 2009 01:39

Jag är ett ungt brottsoffer. Jag fick papper i brevlådan imorse om att det var så.

Polisen var inte sena med att höra av sig, det var dags för ett nytt "förhör" (det heter så även om man är brottsoffret va?) och att titta på bilder för att se om jag kunde identifiera några ur gruppen ungdomar som för några veckor sedan knivhotade mig.


Jag förstår det inte. De rånade mig inte. De försökte inte ens råna mig. Jag var på väg hem, fem meter från porten går jag förbi dem, eller de förbi mig. Fast så blev det inte. De stannade upp, drog knivar och förklarade att de kunde döda mig om de ville. Och hur kaxig var jag nu? (Mina föräldrar var också med, men jag utesluter dem ur min historia) De var inte ute efter pengar, mobiltelefon eller mp3spelare. De var ute efter maktkicken man förmodligen får när man har hotat någon till livet.


Samtliga var under femton år. 


Jag fick se sjutton bilder, inte utav ungdomar, utav barn. De såg så små och oskyldiga ut, men på dagarna härjar de omkring i Göteborg och knarkar och knivhotar folk. 


Dagens barn växer upp så snabbt. Undrar hur snabbt mina barn kommer växa upp?


När jag var i deras ålder hade jag knappt slutat leka med barbies (å andra sidan är jag en retard, så jag kanske inte räknas). Jag hade inte börjat sminka mig eller ens fundera på mitt utseende. Jag spelade Diablo 1 och lekte med mina vänner. Å andra sidan växte jag inte upp i någon storstad heller. 


Växer dagens barn verkligen upp snabbare? Eller har vi bara dåligt minne? Barnen kanske växer upp för sakta egentligen. 

Redan Sokrates (eller om det var Platon) beklagade sig över dåtidens ungdomar. 


Det kanske är något man gör - glorifierar sin egen barndom och fördömer dagens.

För att vara ärlig så var min barndom inte riktigt så fin. Jag har bara valt att försöka förtränga alla jobbiga passager. Att jag redan i den åldern hade blivit misshandlad ordentligt (jag anmälde det aldrig, gjorde mitt bästa för att dölja det, jag skämdes så mycket, jag tog på mig hela skulden.), att jag och mina vänner dessutom hade blivit skjutna efter, att jag faktiskt visste hur jag skulle få tag på knark om jag hade velat. Att jag redan blivit såpass mobbad i skolan att jag lagt grunden för en framtida social fobi. Att jag faktiskt redan då hade lagt grunden för att för längre tid framåt än mina samlade levnadsår skulle komma att misstro och hata andra människor. Att vara livrädd för dem. Att anse att andra människor är helvetet på jorden. 


Växer dagens unga upp för snabbt?


Jag vet inte. Jag vet att jag gjorde det, även om jag gärna vill inbilla mig annat. Jag föredrar att minnas den ljusa sidan, medan det är den mörka som har skapat mina jobbigaste personlighetsdrag. 


Det är svårt att förhålla sig till världen och nätverk och kontakter. När det man grubblar över är vilken mat man kan köpa för att den ska hålla sig så länge som möjligt så att man ska slippa behöva lämna lägenheten på några veckor. När det man ser fram emot med semestern är att kunna dra ner persiennerna, krypa ihop i ett hörn och gömma sig.


Och läsa massor, se på intressanta dokumentärer, tänka, blogga.  Men vad är kunskap värd om jag inte klarar av att dela den med andra?


Det var meningen att det här skulle bli ett blogginlägg, men det blev mer av ett dagboksinlägg. Saker blir sällan precis som man vill. 

Av Chris - 19 maj 2009 00:20

Det finns ett starkt stöd för en ny folkomröstning om Euron. Och att omröstningen skall hållas 2011 - medan vi fortfarande förmodligen befinner oss i en stark lågkonjunktur.


Vissa påstår att tiden mellan två folkomröstningar måste vara betydligt längre än den tid som gått sedan euroröstningen. Jag har inte riktigt greppat varför - eller vilken tid som är optimal. 


Man kan säga att stödet för Euron bara har uppkommit pga. lågkonjunkturen och att man därför borde vänta till "stabilare" tider innan en röstning genomförs.


Men är det verkligen mer "neutralt" att rösta om Euron under en högkonjunktur, den måste rimligtvis påverkar röstningen på sitt vis den med?


Det är som när man påstår att barnböcker med pappa-pappa-barn eller mamma-mamma-barn hjärntvättar och indoktrinerar barnen, medan alla mamma-pappa-barn böcker inte gör det. 


Att det är ett problem att barn som växer upp med föräldrar av samma kön löper risk att bli homosexuella (jag vet inte alls hur bra det här stämmer), men inte att det är ett problem att barn som växer upp med föräldrar av olika kön löper risk att bli heterosexuella. 


Att undantrycka sin sexualitet, aovsett om den är homo-hetero-bi, för att kunna passa in i normen är ett problem (särskilt om man mår dåligt pga det.). 


I fallet med Euron har man bestämt att högkonjunktur (och en därmed förväntat negativ inställning till Euron) är normen. Det är det neutrala och fina.

Av Chris - 18 maj 2009 22:35

Jag tror att jag egentligen inte har problem med människor.

Jag gillar människor. 

Dels gillar jag människor som individer. När man träffar en annan människa på tu-man-hand så är den oftast helt okej. 

Jag gillar mänskligheten också. Även om vi börjar bli lite många. Jag är djupt fascinerad över pyramiderna, kinesiska muren, månvandringen, internet etc. Det är fantastiska saker vi kan åstadkomma, särskilt när vi arbetar ihop.


Men det är nog just det jag har problem med. Gruppmentaliteten. Människor som grupp. Hamnar jag i en grupp om 3 eller fler så vantrivs jag. Ordentligt. Människor är så otroligt annorlunda i grupper. De är inte flera olika individer, de är en grupp. En grupp som är som ett monster som får eget liv, grupptryck, social kontext. En individ i en grupp kan göra så otroligt mycket som hen aldrig skulle ha gjort om den var ensam, både bra och dåliga saker förstås. Fast jag ser mest de dåliga. Jag ser mest hur de medvetet gör illa andra människor. 


Hade jag varit beredd att ge upp pyramiderna, kinesiska muren, månvandringen, internet om människor hade börjat kunna vara lite snälla mot varandra för omväxlings skull?


Ja...


Jag förstår att andra inte tycker att det är en lika bra idé.

Det bästa är förstås att behålla pyramiderna, kinesiska muren, månvandringen och internet och ändå kunna vara lite snälla mot varandra. 


Människan är det enda djuret som tror att det är meningen att hon ska vara lycklig, alla andra djur bara är det. 

Av Chris - 18 maj 2009 17:31

Jag känner mig motiverad att fortsätta på föregående post om misslyckad kommunikation i grupparbeten.


Man pratar ofta om hur mycket man vinner på att ha en mångfald i grupper. Att man riskerar groupthinking om individerna är för lika. Men att detta åtgärdas genom att man har en mångfald.


Det stämmer inte.


Det är inte så enkelt.


Man vinner inte automagiskt på att ha mångfald i en grupp. Det finns otroligt mycket att vinna på det, men det kommer inte naturligt eller av sig självt. Säg att man har en grupp om 8 personer, 4 är mer eller mindre lika i sitt tankesätt, de fyra andra representerar 4 andra sätt att tänka. Om man inte förstår att man inte alltid förstår varandra så riskerar man ändå att hamna i groupthinking. Majoriteten kommer inte att tillåta något annat sätt att tänka. Om någon tolkar vad som sägs på ett annat sätt så är det inte för att kommunikationen är fel, utan det är för att denna någon är lat, inkompetent eller en idiot. På det sättet vinner man inte på att ha mångfald i en grupp. Har man mångfald i en grupp som inte kan hantera det så har man bara mycket att förlora. Man uppnår groupthinking ändå, det blir otroligt mycket onödiga konflikter, och individer som inte tillhör majoriteten kommer inte att må bra då de ständigt kommer att ifrågasättas. (Istället för att man ifrågasätter kommunikationen.)


Så att slänga ihop en "mångfaldig" grupp utan att förklara lite grundläggande kunskaper om kommunikation och konflikthantering, det är ju att be om kaos. 


(Tankarna om detta har uppkommit ur en stor frustration över grupparbeten, för mycket läsning om kommunikation och konflikthantering, en 40 minuters diskussion om språkdistorsion på filsofiska rummet och att senaste V-Radio handlade om problemet med att människor inte förstår att de inte förstår varandra.



Av Chris - 18 maj 2009 13:05

Jag är otroligt irriterad, säkert delvis för att jag har PMS men ändå.


Jag håller på med ett projekt. I en grupp om sex personer. Och missförstånden i kommunikationen börjar bli alltför många och allt för komplexa för att det ska vara roligt (det blir väl så när man närmar sig en deadline och inte riktigt anser sig ha tid att diskutera igenom saker närmare.). Dessutom är det bittert att jag upplever det som att det är jag som får skulden för alla missförstånd, it takes two to tango..


Det började med att vi utvecklade varsin del utav ett program. Vi kom fram till att delarna skulle vara klara datum x/y. Jag tolkade det som att delen skulle vara klar den dagen och att vi efter det skulle börja samköra delarna för att se om de arbetade bra tillsammans. En annan person i gruppen tolkade det som att samkörningen och testningen skulle vara klar det datumet och att delarna således skulle vara klara 3-4 dagar innan, som senast. Då han behövde min del för att testa sin så blev det en konflikt mellan oss då jag inte var klar när han förväntade sig att jag skulle vara klar. Ansvaret lades på mig som hade varit för lat för att skriva min del "i tid". Det blev ingen diskussion om problemet med kommunikationen.


Jag byggde databasarkitekturen och lät en tabell ha vissa attribut (kolumner) i en viss ordning. Efter det skrev samma person sin kod för att hämta och uppdatera attributen. Han ville dock ha attributen i en annan ordning. Databasen var klar. Men istället för att han bara ändrade ordningen på sina parametrar så fick jag ett i mitt tycke grinigt mail där det stod att det var fel på databasen och att jag var tvungen att göra om den och att det skulle gå snabbt för han var faktiskt tvungen att testa sin del nu snarast. (Men inte så snart att det var värt att byta plats på två parametrar) Så istället för att han kör en ctrl-x ctrl-v och så är allt klart så skulle jag tömma databasen (det var en grundläggande tabell som de andra tabellerna behövde), lägga in alla tabeller igen, lägga in alla testdata igen etc. "För det var fel på databasen." 


Här började jag bli riktigt pissed.


Sedan märkte vi att databasdesignen inte fungerade, det var lätt att göra om den så att den skulle fungera så jag gjorde det. Då blev det massa tjafs om att databasen inte längre följde ER-diagrammet vi hade gjort i början och så fick det ju inte vara. Jag försökte förklara att vårat program aldrig skulle fungera om vi följde ER-diagrammet, men det hjälpte inte. Vi fick inte bryta mot diagrammet, då var det bättre att programmet inte fungerade alls. 

Överlag så är jag väl inte så överdrivet förtjust i utvecklingsmodellerna som bygger på att man i förväg ska rita mängder utav diagram, även om jag förstår fördelarna med dem. Men när man är så jävla insnöad på diagrammen att man hellre bygger ett program som inte fungerar än bryter mot dem/uppdaterar dem... ja..?


Nu skulle vi lämna in en rapport, jag får en uppmaning om att uppdatera diagram. Jag tolkar det som att det är ER-diagrammet jag ska uppdatera, det är trots allt databasen jag har gjort mest av. Och att alla uppdaterar de diagram som representerar området/delen den har arbetat med. Men nu får jag veta att jag förväntas göra alla diagram. (Och att de också ska vara klara innan den deadline vi satt, för att alla ska hinna kolla igenom dem.) Jag tycker förstås att det går snabbare och smidigare om alla fixar diagram/dokumenteringen av den del den personen har gjort, istället för att nån ska börja gå igenom allt, det blir så lätt onödiga fel då, plus att det tar onödigt lång tid. 


Det jag är mest irriterad på är att jag inte tjaffsar om de här grejerna, jag tar inte upp kommunikationsproblemen tillräckligt mycket. Jag köper att det är jag som är lat istället för att försöka förklara att det är ett kommunikationsproblem, jag köper att "det är fel på databasen" istället för att börja tjafsa om att han kan ändra ordningen på sina parametrar. Jag tycker inte att det är värt jobbet. Det går ju mycket snabbare och smidigare att ändra på databasen än att börja tjafsa om det. Det är mycket lättare att skriva ihop sin del och skicka in den 3-4 dagar innan den överrenskomna tiden, än att börja diskutera vad vi egentligen menar med "deadline".

Det jag inte tänker på är att det bara blir värre och värre - om jag hade lagt lite mer tid i början på att tjafsa om kommunikationen etc. så hade jag kanske sluppit framtida irritationsmoment. Jag ser de som enstaka händelser istället för en del utav en bristande "kommunikations struktur". Och så är jag konflikträdd. 


I en annan grupp jag arbetat i var det "tvärt om" med deadlines etc. Om vi skulle ha ett möte för att diskutera någonting så förutsatte jag att alla hade läst igenom det vi skulle diskutera och satt sig in i det - andra i gruppen förutsatte att man skulle sätta sig in det under mötestiden. Att vi möttes, och sedan satte oss runt ett bord och läste var för sig, och sedan diskuterade. I gruppen jag arbetar i nu så hade man inte bara förväntats läsa igenom det man ska diskutera, utan även posta sina funderingar och tankar kring det några dagar innan mötet så att alla skulle ha möjlighet att fundera igenom det.


Det är svårt att veta vad som gäller i olika grupper. Alla ord kan betyda så himla mycket olika grejer och alla människor tolkar in olika saker i ord och meningar.

Det är egentligen inget problem. Problemet uppstår först när man inte förstår det och inte kan diskutera det utan utgår ifrån att människor som inte tolkar in samma saker som en själv i olika ord och meningar är lata, inkompetenta etc. Man måste förstå att konflikter i många fall, om än inte alla, bara handlar om kommunikationsproblem och hantera det därefter.

Av Chris - 18 maj 2009 12:44

Jag kom just in från en lunchpromenad.

Under min lunchpromenad möttes jag utav mycket politisk reklam, inför EU-valet. Från partierna som anser att det är fel att göra reklam i tv.


Varför är det fel att göra reklam i tv, men helt Ok att göra reklam på internet, i tidningar, i det "offentliga rummet" etc.?


"I TV kan bara de som har råd annonsera." Samma sak gäller väl all annan reklam, för den är väl inte heller gratis?


"I TV kan exv. TV4 bestämma vilka som får synas." Samma sak gäller väl alla andra ställen med - jag vet inte vem det är som bestämmer över det offentliga rummet, men jag antar att någon gör det. Jag har lätt att tro att exv. SD aldrig skulle få annonsera där.


"I TV kan man inte komma undan reklamen, den prackas på en, den är inte valfri." Dels så är det väldigt lätt att zappa. Dels så gäller väl samma sak alla andra ställen med - även om det kanske kan anses vara lättare att undkomma om man slipper ljudet. Det är lättare att låta bli att titta på någonting än att låta bli att lyssna på någonting. Men det är ju väldigt lätt att zappa, gå på toa, surfa lite, läsa en bok... - tittar folk öht på tv-reklamen idag?

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards